Överkörd Natur

Vitboken om Hornborgasjöns Restaurering

Sven Björk

[ Innehåll ]
Uppåt ] Plan/1973 ] Musikteatern Trätornas Träsk ] 1980 Sista sänkningen ] [ Vitboken om Hornborgasjöns Restaurering ]

 

 

Hornborgasjöns restaurering

av Sven Björk

utgör kapitel ur boken Hornborgasjöns Krönika utgiven av Hans Claesson
på uppdrag av Härlunda - Bjerka Hembygdsförening.

1965 års utredning om sjöns framtid

Direktiv, utredning, plan och genomförande

Ärendet om Hornborgasjöns restaurering har under 35 år, efter det att uppdrag om utredning gavs 1965, blivit väldigt till sin omfattning. Projektet är i detalj dokumenterat i officiella handlingar, i personlig korrespondens, tidningsartiklar och tidskrifter, på ljudband, bild och film. Ansvarsfördelningen på myndigheter, organisationer och enskilda kan därför preciseras. Mot bakgrund av sakernas tillstånd vid millennieskiftet kan den säkra prognosen ställas: ärendet är inte avslutat

Utgångsläge 1965

Beslutet att utreda frågan om Hornborgasjöns framtid och restaurering vilar på följande argument. 

    1) Förlusterna av naturvärden, som dokumenterats av bl.a. Kolthoff (1893, 1894, 1896), Söderberg (1907, 1932, 1947, 1951) och Swanberg (1959 a, b), måste ersättas. 

    2) Juridiska falsarier begångna vid genomdrivandet av sänkningsprojekt och klarlagda av Swanberg (1959 b 1963) måste korrigeras. 

    3) Den tillskapade ohållbara ekonomiska situationen måste redas ut (Swanberg 1959 b, 1963). 

    4) Den av sänkningarna orsakade utveckling, som innebär snabb igenfyllning av sjöbäckenet, nivåsänkning av torrlaga sjöområden och alltmer frekventa översvämningar, måste stoppas och ersättas av ekologiska processer, som säkerställer hållbart fungerande ekosystem av sjö och våtmark.

Fig 1A Utsikt från tornet på Fågeludden över Hornborgasjöns vasshav. - Foto Sven Björk, 1967.

Fig 1B Fastkörning på Hornborgamaden, kännetecknad av sjunkande nivå och värde. - Foto Sven Björk, juni 1977.

Direktiv

Kungl. Maj:t erhöll i januari-mars 1964 begäran från 34 markägare om utredning rörande Hornborgasjöns framtid. Kungl. Kammarkollegiet, Svenska Naturskyddsföreningen och styrelsen för Hornborgasjöns sänkningsföretag följde efter med likartad begäran (jfr Swanberg 1971). Framställningen baserades på grundliga förarbeten under åren 1950-1964 (Swanberg 1963, 1968). Kungl. Maj:t gav Statens Naturvårdsnämnd (SNN) i uppdrag att genomföra en utredning och erhöll 1965-06-30 följande direktiv. 

”Kungl. Maj:t finner gott förordna, att handlingarna i ärendet skola överlämnas till statens naturvårdsnämnd, samt uppdraga åt nämnden att dels undersöka förutsättningarna för och angelägenheten i förhållande till andra naturvårdsobjekt av att ur naturvårdssynpunkt säkerställa Hornborgasjöns framtid, dels på grundval därav inkomma till Kungl. Maj:t med alternativa förslag till erforderliga åtgärder, innefattande överslagsmässiga kostnadsuppskattningar, varvid ett av förslagen endast skall avse åtgärder som äro oundgängligen nödvändiga för att säkerställa sjöns fortsatta användning som uppehållsort för fåglar; och skall nämnden i frågor, som äga samband med områdets användning till jordbruk, samråda med lantbruksstyrelsen”. Från ekologisk synpunkt präglas direktiven av en för tiden ovanlig klarsyn.

Utredning

Redan 1965-11-11 redovisar en promemoria från SNN huvudlinjerna i utredningen ”byggande på förslag av P. O. Swanberg i PM den 20.11.1963, till vilken hänvisas för fylligare beskrivning av förhållandena vid sjön”. I Swanbergs ”PM angående behovet av utredningar rörande Hornborgasjön erforderliga för en varaktig plan angående sjöns förvaltning” beskrivs rådande missförhållanden, målsättningar definieras och anvisningar lämnas om den nödvändiga utredningens innehåll. Orsaken till att verksamheten kom igång så snabbt är just att Swanberg genom sitt brett upplagda och mycket grundliga förarbete dels klarlagt den juridiskt och ekonomiskt ohållbara situationen vid Hornborgasjön, dels fört områdets naturvärden i bevis och stakat ut vägen för utredningens praktiska genomförande. Sekreterare i 1965 års utredning var Byrådirektör Lennart Vilborg.

I skrivelse 1967-02-16 till Kungl. Maj:t anför SNN att ”en restaurering av Hornborgasjön framstår som en av de mest angelägna naturvårdsuppgifter som för närvarande föreligger i vårt land - åtminstone i vad avser säkerställandet av ett enskilt naturvårdsobjekt”. SNN hemställer att Kungl. Maj:t måtte anvisa erforderliga medel för utredningsprogrammets genomförande, sammanlagt 208.000 kronor för de tre budgetåren 1966-1969. Anslaget gällde kostnaderna för kartläggning och vattenståndsregistrering samt för jordbruksekonomisk och limnologisk-ekologisk utredning. Nämnden var mycket angelägen om att snarast möjligt erhålla medel för kartering så att Kartverket skulle kunna genomföra flygfotograferingen ”före lövsprickningen”. Medel tilldelades, sjön med omgivningar fotograferades och 1968 erhölls kartor med 25 cm ekvidistans mellan nivåkurvorna, från +119,50 till +123 m ö. NN. 

1967-1972. Den limnologiska delutredningen

Av SNN blev jag 1967-06-01 tillfrågad om jag ville åtaga mig den limnologiska delutredningen i en utredningsgrupp för verkställande av Kungl. Maj:ts uppdrag. I gruppen svarade Fil.dr Per Olof Swanberg för den ornitologisk-ekologiska delutredningen och Arne Anderssons Ingenjörsbyrå AB, företrädd av Civilingenjör Lars-Olof Lingström och Lantbruksingenjör Kurt Dahlgren, för kartläggningsfrågor, markskadevärdering och vattenbyggnadsteknisk - hydrologisk delutredning, inom sistnämnda sektor biträdd av Vattenbyggnadsbyrån. För delutredningen beträffande jordbruksekonomiska bedömningar svarade Lantbruksnämnden i Skaraborgs län. Utöver utredningsgruppen fanns en styrningsgrupp med representanter för det nybildade Statens Naturvårdsverk (SNV) och Lantbruksstyrelsen. Den första överläggningen med utredningsgruppen ägde rum vid Hornborgasjön 1967-07-18 då ändamålet var ”dels att bereda berörda utredningsmän tillfälle att träffas och tillsammans få en introduktion i undersökningsområdet, dels att närmare diskutera hur den för utredningen grundläggande limnologisk-ekologiska undersökningen skall läggas upp”. Den introducerande exkursionen leddes av Swanberg. 

Med undantag för kanalsystemet genomfördes under 1967 alla limnologiska fältarbetena inom sjöområdet till fots. Sjunkdjupet var oförutsebart och framkomligheten försvårad av de metermäktiga avlagringarna av vasstrån.

Fig 2. Fördelningen av levande och dött material över och under gyttjebottnen i Hornborgasjöns vassar 1967 (Björk 1972).

Vassen stod tät högt över huvudet och utan kompass var det omöjligt att hålla riktningen till provtagningspunkterna. För att få besked om var man befann sig i norra sjöområdet, signalerade man med en flagga, som stacks upp över vasshavet. En observatör i tornet på Fågeludden meddelade då via walkie-talkie det uppskattade läget i relation till provpunkter och klarar, som skulle undersökas. 1967-09-26 redovisades de första resultaten av vatten-, sediment- och vegetationsundersökningar, information om metoder för vassröjning lämnades och principerna för vegetationens omstrukturering klargjordes.

Redan under vegetationsperioderna 1966-67 hade i jaktvårdsföreningens regi ca 16 hektar bladvass flygbesprutats med herbicidpreparat i ett stråk väster om Fågeludden. Vassen hade dött men inför ett återställande av sjön var det ofrånkomligt att de väldiga mängderna anrikad grovdetritus avlägsnades. Det visade sig dessutom att mikrofaunan och mikrofloran i de besprutade områdena var klart decimerad i jämförelse med intakta vassbestånd (Berzins 1967). Det gjordes därför från början klart, att mekaniska metoder måste tillämpas för att dels röja bort vass, dels behandla bottnen. Närhelst möjligt skulle vassmaterialet brännas, såväl material i intakt läge som slagen och hopsamlad vass. De svåraste skador sänkningarna förorsakat sjön gällde bottnen, som genomvävts av storväxtvegetationens rotsystem. Före vattenståndshöjning måste bottnen därför behandlas för att återfå sin normala roll i ekosystemets funktion.

Frågan om tillgång till tekniska hjälpmedel för slåtter och bottenbehandling var således akut. Inom ramen för ett ekologiskt - tekniskt samarbete (administrerat av Malmöhus läns hushållningssällskap) för kvantitativ reglering av vegetationsutvecklingen i skånska sjöar, hade Emil Cronqvist konstruerat en pontonburen slåttermaskin, som under högvattenperioder direkt kunde komma till användning i Hornborgasjön. Vid besök i Donaudeltat 1964 hade jag vidare lärt känna olika typer av maskiner, som utnyttjades för skörd av bladvass som råvara inom cellulosaindustrin. Film-, bild- och broschyrmaterial erhölls från Seiga Harvester Co., den danska tillverkaren av amfibiemaskiner, och 1967-10-24 diskuterades strategin för vegetationsröjning i Hornborgasjön vid ett sammanträde på SNV. Klart var att såväl pontonburna som amfibiegående maskiner fordrades eftersom vattendjup och bottenförhållanden satte gränser för de olika maskintypernas användningsområden. För storskalig vinter- och sommarslåtter behövdes inledningsvis en amfibiesjälvbindare (mod. Pelikan) och för att inom rimlig tid kunna genomföra de limnologiska fältarbetena - och för att transportera all den utrustning som då fordrades - inom det vidsträckta sjö/våtmarksområdet, krävdes tillgång till en amfibietruck (mod. Schildkröte).

Vid oktobersammanträdet på SNV erhölls förståelse för behovet av de tekniska hjälpmedlen. Under november 1967 sonderade Verket möjligheterna att genom Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) finansiera erforderliga insatser av maskiner och manuell arbetskraft. Den första direktkontakten ägde rum den 5-6 december under en stormig resa med chartrat litet flygplan till Jylland. Tillsammans med representanter för SNV och AMS studerades amfibiemaskinernas arbete och framkomstförmåga i våtmarker och på öppet vatten. Framställning till AMS gjordes 1968-01-25 om statsbidrag för verksamheten i Hornborgasjön. Styrelsen meddelar 1968-03-05 att ”AMS medgiver enligt beslut den 28.2.1968 att som statligt beredskapsarbete i AMS regi må, under förutsättning att laga hinder däremot icke möter, för en beräknad kostnad av 106 000 kronor utföras vassröjning och buskröjning i Hornborgasjöområdet samt att statsbidrag härför utgår med 100 %”. För det limnologiska fältförsöksprogrammet engagerades Emil Cronqvist, som 1968-03-12 började slå bladvassens vinterståndare på isen utanför Fågeludden (maskinens pontoner utbytta mot hjul). Från Seiga Harvester Co. inköptes dels en amfibiegående självbindare, dels två amfibiegående truckar. I köpet ingick 4 ”gitterhjul”, hjul av järnplåt med skärande eggar, att användas för att påvisa sårbarheten hos bladvassens rotsystem. 

Den första amfibietrucken levererades 1968-03-28 och togs omedelbart i bruk i utredningsarbetet. Ytterligare en truck levererades den 8 maj och en amfibiesjälvbindare den 11 maj. Maskinernas skötsel och körning ställde stora krav på tekniskt kunnande och erfarenhet av arbete i våtmarker, där förhållandena erbjuder problem utan motsvarighet i terrestrisk miljö. Den 21 maj slöts avtal mellan AMS och Cronqvist om överinseende över maskinparken och körning av slåttermaskiner. Tack vare de nu tillgängliga truckarna blev sjöområdet i sin helhet på rationellt sätt tillgängligt för undersökningar, som främst genomfördes i anslutning till 18 öst-västliga transekter med 500 m mellanrum.

Därmed kunde den praktiska verksamheten med restaurerande ingrepp påbörjas i tillfredsställande stor skala. Eftersom uppfattningen om möjligheterna att återställa Hornborgasjön allmänt var grundmurat skeptisk, icke minst bland tekniker och markägare, stod det från början klart, att stora områden måste finnas tillgängliga för demonstration av metoder och resultat. För bevisföringen att sjön var möjlig att restaurera räckte det inte med att förmedla den teoretiska bakgrunden för ekologisk omställning; presumtiva beslutsfattare måste ställas inför fait accompli.

Planen för de limnologiska undersökningarna gavs en sådan inriktning och omfattning som krävdes för att en helhetsbild skulle kunna erhållas av uppbyggnad, funktion och dynamik hos det befintliga, svårt skadade ekosystemet. Denna bild skulle jämföras med de rekonstruerade förhållandena i den måttligt sänkta sjön. En beskrivning skulle därefter presenteras av förutsättningarna för ett återställande av Hornborgasjön till ett ekosystemkomplex, som kunde bedömas få dels naturvärden jämförbara med den måttligt sänkta sjön, dels lång livslängd utan att vårdåtgärder behövde sättas in. Gav undersökningarna ett positivt svar till resultat, skulle anvisningar lämnas rörande de från limnologiska och andra ekologiska, mot ekonomiska synpunkter vägda, mest ändamålsenliga åtgärderna för att återställa ekosystemet till hållbar funktion. Den limnologiska delutredningen, som genomfördes i mycket nära samarbete med övriga delutredningar, omfattade en analytisk och en syntetiserande del. De i planen från september 1967 uppställda huvudmomenten var följande.

  A. Analyser

          a. Botten. Nivåbestämning samt jordartskartering och stratigrafi ned till minst 1,0 m (rhizosfären, den rotgenomvävda delen) på var 100:e meter i transekterna. Dessutom borrningar till största möjliga djup bl.a. längs en nord-sydlig transekt (Björk 1972, Fig. 13) och i vikarna. Fysikaliska och kemiska jordanalyser. Bedömning i fält av riskerna för uppflytning efter vattenståndshöjning av torv och rhizomgenomvävda sediment (plaurbildning). Försök med tillskapande av öppna vatten i redan existerande plaurområden. Bestämning av syretäring hos botten- och växtmaterial i olika stadier av nedbrytning. 

        b. Vatten. Månatlig provtagning på ett 20-tal punkter i dels sjön, dels tillflöden och avflöde (även på olika nivåer). Kemiska och fysikaliska analyser. Data beträffande vattenstånd och vattenföring i till- och avflöden ställdes till förfogande.

        c. Vegetation. Kartering av kvantitativt dominerande och från ornitologisk synpunkt väsentliga arter. Bestämning av växtmassa (standing crop) och detritusanrikning inom representativa områden (bottenförhållanden, vattendjup). Klarläggande inom valda delar av sjöområdet av ekologiska utvecklingsförlopp, som förväntas bli av betydelse efter vattenståndshöjning.

        d. Översiktliga kvalitativa och kvantitativa undersökningar av mikro- och makroorganismer inom representativa vegetationsförband och bottentyper.

        e. Storskalig försöks- och demonstrationsverksamhet beträffande styrning av makrofytvegetation, i första hand bladvass, och därmed sammanhängande omställningar i organismsamhällen. De praktiska insatserna gällde vass- och buskområden. 

B. Synteser (exempel)

        a. Förslag beträffande lämpligaste metodik för kvantitativ reduktion av makrofytvegetation, speciellt bladvass (herbicider contra eller i kombination med mekanisk avverkning inklusive bränning).

        b. Prognoser för fysikaliska och kemiska förändringar i allmänt utbredda typer av bottensubstrat, vilka kan uppträda i samband med bottenbearbetning och vattenståndshöjning, inklusive prognoser beträffande riskerna för flytbildningar (plaur).

        c. Prognoser för vegetationens kvantitativa och kvalitativa utveckling efter vattenståndshöjning till aktuell nivå.

        d. Förslag till vårdåtgärder, vilka eventuellt kan komma ifråga efter vattenståndshöjning, för kvantitativ reglering av makrofytvegetation.

        e. Förslag till åtgärder för dirigering av makrofytvegetationens kvalitativa sammansättning; underlättandet av lämpliga arters spridning till vissa områden.

        f. Förslag till åtgärder för distribution efter vattenståndshöjning av tillflödenas vatten och formgivning av avflödets upptagningsområde för undvikande av syrebrist under perioder med istäcke. Vatten- och isrörelser, deras betydelse för ekosystemets funktion.

        g. Sammanställning av synpunkter beträffande fiskekologiska förhållanden.

Rekognoscerande undersökningar genomfördes 1967 och bedrevs systematiskt fr.o.m. 1968. Grundforskning och praktisk verksamhet för utarbetande av tillämpbara restaureringsmetoder löpte parallellt. I utredningen konstateras 1968, att samarbetet med SNV, AMS och Skogsvårdsstyrelsen möjliggör genomförandet av ett limnologiskt undersökningsprogram, som beträffande målsättning och metodik veterligt ännu saknar motsvarighet. Resultaten bör bli av principiell betydelse i det aktiva naturvårdsarbetet.

I det följande exemplifieras undersökningsresultat och limnologiska synteser som bildar underlag för den 1973 presenterade planen (Plan/73) för Hornborgasjöns restaurering i enlighet med utredningsdirektiven (jfr Björk 1972).

Sjöns tillstånd på 1960-talet

BOTTNEN

De för Hornborgasjön karaktäristiska sedimenten är kalkgyttja, som dominerar och går i dagen inom de norra delarna av sjön, och detritusgyttja, som dominerar i söder och som i allmänhet också är kalkrik. Kalkgyttjan, som ställvis är så ren, att den betecknas bleke, består till övervägande del av kalciumkarbonat, som undervattensväxter, speciellt kransalger, fällt ut från tillrinnande kalkrikt vatten. Under kalkgyttjaavlagringarna följer mäktiga, lösa lerlager. Vid stickprovsmässiga undersökningar med handborr (Hillerborr) har centralt i sjön väst Fågeludden mer än 10 m lera konstaterats under drygt 4 m organogena sediment. 

Även om bottnens ytskikt före sänkningarna bestod av kalkgyttja i norr och organisk detritusgyttja i söder, har den äldsta Hornborgasjön överallt haft kalkgyttjabotten, som nu sträcker sig in under torvlagret i omgivande mader. Moderna paleoekologiska undersökningar har tyvärr ännu inte genomförts i Hornborgasjön, varför sedimenttillväxten under sjöns olika utvecklingsfaser inte är känd. Den allmänna regeln är emellertid, att tillväxthastigheten hos kalksediment avtar i samma mån som urlakningen efter ett första intensivt skede efter inlandsisens avsmältning successivt avklingar inom tillrinningsområdet. Under sin naturliga utveckling grundades sjön upp och organisk detritus från såväl sjön som dess omland tillfördes bottnen i allt större mängd. Med strömmar transporterade detrituspartiklar sedimenterade ovanpå kalkgyttjan inom läområden, framför allt i söder, men även i vikar och djuphålor.

Genom omställningen från under- till övervattensvegetation förorsakade sänkningarna en mångdubbling av detritusproduktionen och därmed av sedimentets tillväxthastighet inom sjöområdet. Igenväxningen av övervattensvegetation innebar dessutom en total förändring av bottnens ytskikt. Inom bladvassområden är rotmassan fördelad enligt den schematiska bilden 

Omkring 1970 fanns i norra Hornborgasjön fortfarande tämligen vegetationsfri kalkgyttja i dagen. I Vallsjöns vassövervuxna områden uppskattades i slutet av 1960-talet höjningen av bottennivån genom anrikning av grov, icke konsoliderad detritus vara av storleksordningen en cm per år. Samtidigt som sjöbäckenet fylldes ut genom sediment- och torvtillväxt, sjönk nivån hos de dränerade organogena jordarna i sjöns marginalområden med en till två cm per år. 

Vatten och isen

Arealen av Hornborgasjöns tillrinningsområde uppgår till 616 km2. Vattenföringen i tillflödena visar mycket stora variationer och sinsemellan visar tillflödena betydande olikheter vad vattenbeskaffenheten beträffar; naturliga differenser betingade av de enskilda avrinningsområdenas geologiska förhållanden. Under utredningsperioden reducerades Ranstadsverkets utsläpp i Slafsan, verksamheten upphörde vid bränneriet med utsläpp i Bjurumsån liksom vid mejeriet med utsläpp i Bjärsjöbäcken och genom andra saneringsåtgärder förbättrades vattenbeskaffenheten betydligt. Sammanfattande kunde konstateras, att det till sjön rinnande vattnet inte skulle komma att på riskabelt sätt belasta ett restaurerat ekosystem. Förhöjning av sulfathalten (Ranstadsverket) skulle dock en period innebära intensifiering av svavelvätebildningen i sjön. Speciellt inom norra strandzonen sker ett betydande utflöde av grundvatten.

Vid 13 analystillfällen under perioden augusti 1967 - februari 1969 kännetecknades vattnet i huvudtillflödet Slafsan (Hornborgaån uppströms utsläppet från Ranstad) bl.a. av låg vattenfärg (10-55 mg Pt/l) och högt pH (7,7-8,7), konduktiviteten varierade från 258 till 536 µS20 (kalcium, sulfat och vätekarbonat dominerande), fosfat - fosforhalten från 17 till 34 µg/l och nitrat - kvävehalten från 0,55-1,54 mg/l. Sjöns tillrinningsvatten har naturligt hög sulfathalt, även bortsett från det tillfälliga tillskottet genom Ranstadverkets avloppsvatten. 

Det från söder till sjön rinnande vattnet, exemplifierat med Dagsnäskanalen, hade andra karaktäristika: högre vattenfärg (320-600 mg Pt/l), lägre pH (6,1-7,0), lägre konduktivitet (115-216 µS20), likartad fosfatfosforhalt (22-36 µg/l), men mycket lägre nitrat - kvävehalt (0,03-0,33 mg/l). 

Vallsjön var periodiskt isolerad från vattenutbyte och kännetecknades därför av stora och tvära omställningar i det sulfatrika vattnets beskaffenhet, betingade av vattenomsättning och bioaktivitet. De största kontrasterna konstaterades mellan den istäckta sjön med stagnerande vatten och den vårvattenöversvämmade sjön. Efter isläggning uppträdde syrebrist och fiskdöd inom loppet av ett par veckor.


Fig 3 Fiskdöd och gasutveckling i Hornborgasjön.
överst: Vallsjön, där fisken dött dött av syrebrist och svavelväteförgiftning. Livlig gasutveckling i bottnen. Gasblåsor infrusna i isen. Foto Anders Ullman, december 1968.
Nederst: gaseruption centralt i sjön väst Ytterbergs udde. Foto Prof Alex Khler, Hohenheim, augusti 1998.

Svavelvätelukten blev intensiv och nitrathalten reducerades till noll. Vid islossningen och under vårhögvattenperioden ökade nitrathalten språngartat, men efter det att vattenståndet sjunkit, Vallsjön isolerats och bioaktiviteten tilltagit, utarmades vattnet på nitrat och fosfat; Vallsjön uppträdde som en bioreaktor med säsongmässigt extrema utslag.

Hornborgasjön hade genom sänkningen och kanaliseringen förlorat sin normala funktion som närsaltfälla; sjöområdet hade periodvis tvärtom transformerats till närsaltkälla. Vid passagen genom området berikades under sommaren det till Flian avrinnande vattnet på bl.a. fosfatfosfor, nitratkväve, kalium, sulfat och kalcium. Under våren med dess effektiva partikelsedimentation och höga bioaktivitet i det översvämmade sjöområdet, reducerades emellertid halterna av såväl totalfosfor som fosfatfosfor och nitratkväve.

Den genom isskjutning i samband med islossning - ofta synkron med vattenståndshöjning - i sjöar normalt förekommande bearbetningen av strandzonen är för Hornborgasjöns del väl belagd till och med perioden omedelbart efter fjärde sjösänkningen (Söderberg 1932, Fig. 67-72 och 74, foton från 1917). Även vinterns ispressning, förorsakad av temperaturdifferenser mellan dag och natt, har utan tvekan spelat stor roll för öppethållandet av betydande strandavsnitt.

I den av övervattensvegetation nästan heltäckta Vallsjön var iskvaliteten mycket dålig. Orsaken var dels mängderna av isolerande växtmaterial (Figur 2) dels ämnesomsättningen i bottnen. Dessutom fungerade vassarna som snöanrikare; vattnet isolerades från kyla och värmeförlusterna från bottnen minimerades. Kärnis (utan gasblåsor) med en maximal tjocklek under utredningsperioden av 50 cm förekom endast i Storeklaren och andra öppna vattenområden med kalkgyttjabotten. Då tillflödet av vatten ökade omedelbart före islossningen, lyftes isen endast i Storeklaren. Infrusna kaveldunbestånd kunde ryckas upp och tillsammans med kransalgmassor lyftas med isen. I de bladvasstäckta områdena avsmälte däremot stöpisen i undervattensläge. I den vegetationsfyllda Vallsjön förekom således vare sig ispressning eller isskjutning och islyftning hade ytterst obetydlig omfattning. För vegetationens utbredning saknade isrörelserna betydelse.

Vegetationen

Någon yttäckande floristisk inventering ingick inte i utredningen. Däremot genomfördes en översiktlig vegetationskartering, med speciell hänsyn till metodiken för styrning av växtsamhällenas utveckling. Den gravt sänkningsskadade sjöns vegetation kännetecknades av enformighet, av monokulturer utbredda över stora arealer.

Mest karaktäristiskt för Vallsjön var de homogena bestånden (ca 11 km2) av bladvass (Phragmites australis) av mycket enhetlig typ. De glesaste vassarna förekom inom det norra kalkgyttjaområdet. I förhållande till bladvass hade kaveldun (Typha angustifolia, T. latifolia), säv och blåsäv (Schoenoplectus lacustris och S. tabernaemontani) obetydlig utbredning. I Vallsjöns nordligaste del påträffades några bestånd av havssäv (Scirpus maritimus), som efter vassröjningen ökade sin utbredning. Efter bladvassen visade vasstarr (Carex acuta) arealmässigt störst utbredning, med mycket stora bestånd i Vässtorpsviken. Här förekom vidare trådstarr (Carex lasiocarpa), flaskstarr (Carex rostrata), sprängört (Cicuta virosa), sjöfräken (Equisetum fluviatile), fackelblomster (Lythrum salicaria) och sjöranunkel (Ranunculus lingua). De båda sistnämnda förekom allmänt och satte färg på de väldiga starrfälten. I små blötare öppningar i starrmaden fanns bl.a. vattenköver (Menyanthes trifoliata) och vattenblink (Hottonia palustris). Plaurbildningar (starr) framkallade av höjningen 1954 förekom främst i vikarna.

Klararna, de från övervattensvegetation fria små öppningarna i vassarna, uppfylldes av kransalger. I Storeklaren dominerade den storvuxna, grova Chara tomentosa, som i en heltäckande matta nådde upp till vattenytan över hela klaren, maximalt 80 cm tjock. Enstaka småbestånd av borstnate (Potamogeton pectinatus) påträffades och gräsnate (Potamogeton gramineus) förekom ofta i rosettform på kalkgyttja, som periodvis var torrlagd. Näst efter kransalger var vattenbläddra (Utricularia vulgaris) den vanligaste undervattensarten. Liksom dyblad (Hydrocharis morsus-ranae) och korsandmat (Lemna trisulca) förekom den spridd över huvuddelen av Vallsjön. De största bestånden av kransslinga (Myriophyllum verticillatum) registrerades utanför Fågeludden och i Blindkanalen och hästsvans (Hippuris vulgaris) förekom rikligt vid Fågeludden och Ytterbergs udde. Vit näckros (Nymphaea alba) observerades endast i en av klararna, ca en km söder om sjöns nordände. 

Redan 1917 redovisades förekomsten av buskage i bl.a. Getnäsviken, Vässtorpsviken och centralt ute i sjön västnordväst om Fågeludden (Söderberg 1932). Sedan dess har förbuskningen tilltagit, speciellt under urtappningsperioden efter 1933. Genom vattenståndshöjningen 1954 avdödades buskagen helt eller delvis inom betydande arealer. Den ringa vattenståndshöjningen gynnade å andra sidan bladvassens tillväxt. Döda buskar av sälg i tät bladvass var därför den för stora delar av Vallsjön, speciellt i sydväst, karaktäristiska, mycket svårframkomliga biotoptypen. 

I Yttersjön förekom bladvassbestånd främst inom delar av Lerviken - området vid Stenumsmaden samt utanför och speciellt söder om Ytterbergs udde, där sammanhängande bladvassar nådde förbi Almeö. Den arealmässigt helt dominerande vegetationen utgjordes emellertid av starrsamhällen med vasstarr som mest framträdande art. Denna vegetation förekom på Stenumsmaden, i Korpabo- och Hornborgaviken samt i större delen av Yttersjön söder om Orenabb - Almeö. Inom sistnämnda område var starren delvis ersatt med gräs, främst grenrör (Calamagrostis canescens). Större delen av Yttersjön var förbuskad. Betydande områden med döda sälgbuskage förekom i södra Yttersjön, mellan Dagsnäs- och Bjurumkanalerna. Inom de strandnära områdena förekom björk och al. Talrika döda och partiellt döda björkträd förekom i bl.a. sydligaste Yttersjön.

Flertalet kanaler var under eftersommaren starkt igenvuxna, med vattenytan ofta täckt av gäddnatens (Potamogeton natans) flytblad. I Uddagårdskanalen förekom stora bestånd av vattenpest (Elodea canadensis) och i Härlingstorpskanalen påträffades krusnate (Potamogeton crispus).

Förutsättningar och förberedelser för restaurering 

REVERSIBLA OCH IRREVERSIBLA SKADOR

Med reversibla och irreversibla skador menas negativa förändringar i ekosystemet, som med tillgängliga limnologiskt korrekta metoder är möjliga resp. omöjliga att eliminera eller i möjligaste mån korrigera. De från restaureringssynpunkt svåraste skadorna utgjordes av de förändringar bottensubstratets ytskikt undergått genom att en rotfilt utbildats inom praktiskt taget hela sjöområdet. Resistensen, tätheten, följdverkningarna av vattenståndshöjning och möjligheterna att bearbeta rotfilten varierade emellertid, bl.a. beroende på av vilken eller vilka växtarter och under hur lång tid den utbildats.

Arealmässigt dominerade rotfiltarna av bladvass och starr. Under utredningen demonstrerades att bladvassrotfilten kunde bearbetas på ett sådant sätt, att bottnens tidigare beskaffenhet återställdes. Starr- rotfiltarna var däremot omöjliga att med rimliga ekonomiska insatser bearbeta. Med erfarenhet från dels andra sänkta sjöar (Björk 1962), dels den storskaliga åtgärden att först tappa ur och därefter höja Vallsjön, var det helt klart, att risk fanns att starr- rotfilten efter vattenståndshöjning i Hornborgasjön skulle komma att flyta upp till ytan. Orsaken till detta är att ansamlingen av den vid ämnesomsättningen i och under rotfilten bildade gasen (huvudsakligen metan) lyfter den täta rotfilten mot vattenytan. Uppflytning av starr- rotfilt hade i Vallsjön inträffat redan efter höjningen 1954. De av starr under urtappningsperioden övervuxna områdena hade således i slutet av 1960- talet flytande rotfilt som koloniserades av kaveldun, bladvass och säv. Getnäsviken erbjöd ett utmärkt demonstrationsområde.

Större delen av Vallsjön blev efter sänkningen 1932 - 33 primärt övervuxen av bladvass, varför skadorna kunde betecknas som reversibla. I bladvassarna hade emellertid ansamlats ett upp till metertjockt lager av grov detritus fig 2, som inför restaurering måste avlägsnas. Vässtorpsviken, Getnäsviken samt områdena öster om Härlingstorpskanalen var eller hade varit starrbevuxna. Bottnarna var där irreversibelt skadade. Förutsättningarna för att inom Vallsjödelen med tekniska hjälpmedel genomföra restaurerande ingrepp, med efter höjning varaktigt resultat, var inom de bladvassbevuxna delarna fortfarande goda. Utredningsuppdragets primära uppgift att ”undersöka förutsättningarna för ... att ur naturvårdssynpunkt säkerställa Hornborgasjöns framtid” var därmed löst. Vattenståndshöjningen måste emellertid inbegripa hela sjöområdet. 

I utredningen framhölls, att tillskapandet av en våtmark med Vallsjöns karakteristika hade varit en kortsiktig nödlösning. Under urtappningsperioden åsamkades nämligen Vallsjön skador, som gjorde återställandet av vissa områden omöjligt och restaureringen av Vallsjö-delen i sin helhet svårare och därmed mer kostnadskrävande. 

Återställandet av Hornborgasjöns nivå, vatten- och isrörelser hörde till den grupp av restaurerande omställningar i miljöförhållandena, som i betryggande omfattning och i princip utan problem kunde förverkligas. Behandlingen av de skadade bottnarna som förberedelse till omställningen av vegetationen från över- till undervattensamhällen måste emellertid dessförinnan ske i stor skala och inledningsvis framför allt på ett sådant sätt att ovedersägliga resultat kunde demonstreras för allmänhet och presumtiva beslutsfattare.

FÖRBEREDANDE ARBETEN. ALLMÄNNA MÅLSÄTTNINGAR INFÖR RESTAURERING.

Där öppet vatten kunde återställas, måste övervattensvegetationen, delvis med undantag för den strandnära zonen, och de anrikade grovdetritusmassorna elimineras och bottnen bearbetas till förmån för utveckling av artrik undervattensvegetation. Buskvegetationen måste röjas bort inom hela det restaurerbara fria vattenområdet.

Vattengenomströmningen måste säkerställas genom att formge tillflödenas mynningsområden och avflödets upptagningsområde så att största möjliga areal av det fria vattenområdet såväl sommar som vinter kom att omfattas av genomströmning. För vattenrörelser hämmande kanalbankar och kanaler måste elimineras.

För att erhålla största möjliga miljömässiga variation och därmed eftersträvad diversitet i organismvärlden - fågelfaunan som del av den biologiska mångfalden - borde åtgärder vidtagas även inom uppflytningsområdena. Målsättning: att i valda områden tillskapa en mosaik av öppet vatten och vegetationstäckta arealer.

Det slogs således fast, att vattenståndshöjning föregången av limnologiskt korrekt genomförda förberedelsearbeten utgjorde förutsättningarna för att den i Kungl. Maj:ts direktiv givna målsättningen beträffande Hornborgasjöns säkerställande från naturvårdssynpunkt skulle infrias.

Försöks- och demonstrationsverksamhet

BLADVASSBEVUXNA OMRÅDEN

Tekniska hjälpmedel och metoder

Vattenståndsvariationerna i Hornborgasjön nödvändiggjorde användandet av såväl amfibiegående som pontonburna transport- och arbetsmaskiner. Seiga-truckar försedda med hydrauliskt drivna frontskärare (slåtterbalkar) användes för slåtter både vinter och sommar. Med frontmonterad räfsa utnyttjades de för hopsamling av på is avslaget stråmaterial. Som transportvagnar för kärvar efter slåtter med amfibiesjälvbindare, för personal och materiel vid buskröjning, vid bränning etc. var truckarna oumbärliga. För bottenbearbetning användes en på amfibietruck frontmonterad, hydrauliskt driven rotorkultivator. Två olika typer av pontonburna maskiner utnyttjades för slåtter, dels en med horisontell, dels en med såväl horisontell som vertikal kniv. På den sistnämnda kunde den frontmonterade skärapparaten bytas ut mot hydrauliskt driven rotorkultivator. 

Under den limnologiska delutredningen var det ofta nödvändigt att mycket snabbt genomföra modifieringar för att göra de tekniska hjälpmedlen så ekologiskt effektiva som möjligt vid arbete i olika typer av vegetation och bottnar, på olika vattendjup etc. Eftersom arbetsgången inom AMS inte visade sig vara anpassad till den i utredningen tillämpade, av tvingande skäl säsongbundna verksamhetsmodellen, måste finansieringen av vissa viktiga delar av utredningen ske i egen regi för att metodiken skulle bli fullständigt utarbetad inom den snäva tidsramen. Ekonomiska medel för inköp av fyrhjulsdriven amfibietruck för utveckling av bottenbearbetningsmetoder anskaffades därför från olika håll utanför SNV och AMS och erhölls från bl.a. Naturvetenskapliga forskningsrådet.

Metodutvecklingen med användning av tekniska hjälpmedel för slåtter och bottenbehandling genomfördes inom försöksområden indelade i parceller fig 4

Figur 4. Försöksområden 1968-72 för vegetationsröjning och bottenbehandling. Även områdena mellan försöksparcellerna röjdes efter hand. (Björk 1972).

Områdena var i Vallsjön och Yttersjön fördelade på ett sådant sätt, att sjöns olika konstellationer av vegetation, bottenförhållanden och vattendjup blev representerade. Vid förstagångskörning i de intakta, täta vassarna med väldiga mängder anrikat stråmaterial ställde sig truckarna ofta snett uppåt i så brant vinkel, att de drivande framhjulen slirade på vassmassorna. Den exakta linjeföringen efter kompass behärskades emellertid av Emil Cronqvist i både ljus och mörker. Detaljerade beskrivningar av metodutveckling och arbetsplaner redovisas av Björk (1968, 1969, 1972). Under fältverksamheten 1968-1971 utkristalliserades den i Figur 5 beskrivna kombination av metoder, som visat sig ekologiskt mest ändamålsenlig och rationell att tillämpa i en tidsmässigt koncentrerad insats inför restaurering under 1970-talet. Tillgång till maskiner och utarbetade realistiska metoder var självfallet en förutsättning för att beslut om restaurering skulle kunna fattas.

Fig 5 Schema för den under utredningen framtagna metoden för vegetationsdirigering och bottenbehandling.
1. Utgångssituationen. 2, Vinterslåtter. 3 Pontonslåtter under vårens högvattenperiod. 4 Sommarslåtter på stubbmattan. 5 Bortskärning av stubbmattan med rotkultivator (Björk 1972.)

Herbicider

De 1966 - 67 med Emisol F (amitrol) väst Fågeludden flygbesprutade vassområdena utnyttjades för att demonstrera behovet av tekniska hjälpmedel i restaureringsarbetet. Efter överläggningar med Giftnämnden testades försöksvis även preparatet Dalapon (diklorpropionsyra) för besprutning av bladvass. Vassen kunde visserligen avdödas, men stråmassor, anrikad detritus och stubbmatta måste under alla omständigheter avlägsnas genom bränning och framför allt bottenbearbetning.

EKOLOGISKA OMSTÄLLNINGAR I ANSLUTNING TILL VASSRÖJNING 

Storväxtvegetationen

Parallellt med utarbetandet av den praktiska restaureringsmetodiken kontrollerades den ekologiska effekten i serier av fält- och laboratorieanalyser. I den för Vallsjön karaktäristiska, intakta vassen uppgick torrvikten av sommarslaget material till 5 - 8 ton per ha och volymen av i amfibiesjälvbindare bundna kärvar till 80 - 110 m3 per ha. Vid tillämpning av olika metodkombinationer i olikartade biotoptyper gjordes kvantitativa registreringar av dels detritusreduktion, dels återväxt. Vidare kontrollerades de kvantitativa förändringarna i syretäringen hos vassdetritus och koloniserande undervattensvegetation. Då stubbmattan avlägsnats, utbildades snabbt kransalg-bestånd och - inom utredningsperioden i mindre omfattning - bestånd av kransslinga och borstnate. Inom demonstrationsområdena var vattenströmmarna svaga och vattnet påfallande klart. Efter det att en större vattenyta med nord-sydlig utsträckning återställts och vattenståndshöjning skett, kommer vattenströmmarna att inverka hämmande på den kvantitativa utvecklingen av undervattensvegetationen, dels direkt genom fysisk påverkan, dels indirekt genom att åstadkomma grumling av vattnet. Detta gäller de temporärt för vind och strömmar starkt exponerade centrala och norra delarna av den restaurerade sjön. Inom läområden kan en luxurierande undervattensvegetation förutsägas komma till utveckling.

Perifyton och mikrobentos

Specialundersökningar över påväxtsamhällen (perifyton) och samhällen av bottenlevande mikroorganismer (mikrobentos) genomfördes i dels intakta, dels herbicidbesprutade bladvassar samt i de med tekniska hjälpmedel behandlade områden där undervattensvegetation utvecklats (Berzins 1972, Björk 1972). Beträffande amitrolpreparatets inverkan på algkomponenten i perifyton kunde någon effekt knappast påvisas. Däremot minskade såväl art- som individantalet i djurkomponenten. I bladvassbestånd biocidbehandlade 1966 förekom 1967 svavelbakterier; övriga grupper inom mikrofytkomponenten i bentos visade reduktion och beträffande djuren var nedgången katastrofal. Efter bortröjning av med Dalapon avdödade stråmassor visade både mikrobentos och perifyton ungefär samma kvantitativa och kvalitativa uppgång som efter enbart mekaniskt genomförd restaurering.

Bottenfauna

De bottenlevande djursamhällena påverkades mycket positivt av vegetationsdirigerande åtgärder. Såväl antalet djurgrupper som antalet individ av varje grupp visade mycket kraftig ökning inom de områden från vilka bladvassen eliminerats till förmån för utvecklingen av undervattensvegetation. Fig 6, Berggren 1970, Björk 1972.)

Figur 6. Exempel på bottenförhållanden, insektliv och fågelförekomst före och efter vegetationsröjning och bottenbehandling. Jämförelsen gjord mellan 11 km2 intakt vass och 1 km2 behandlat område. Data från H. Berggren och P. O. Swanberg. (Björk 1972.)

Fågelfauna

Under utredningsperioden öppnades betydande arealer fritt vatten inom sjöområdet (Figur 4). Tillgången till öppna vattenytor med strandvegetation, ökningen av dels tämligen artrik undervattensvegetation, frön och annan vegetabilisk föda, dels bottendjursamhällen (insektlarver, insekter och mollusker) bidrog till en markant ökning av antalet häckande och rastande fåglar. Resultaten av de parallellt med den limnologiska delutredningen bedrivna ornitologiska undersökningarna redovisas av Swanberg (1972, 1980 a). Exempel på utredningens fortlöpande lagarbete i syfte att syntetisera undersökningsresultat och demonstrera ekologiska samband lämnas i Figur 6

STARRBEVUXNA OMRÅDEN

Tekniska hjälpmedel och demonstrationsområden

För att realisera planerna på att transformera plaurområden till biotoper för ekologisk mångfald, utvecklade Seiga Harvester Co. en amfibiegående grävmaskin med en kapacitet av ca 30 m2 uppgrävd rotfilt (= öppnat vatten, djup 50-70 cm) per timme. Inom främst Vässtorpsmaden öppnades fria vattenområden av olikartad form. Eftersom de tillgängliga maskinernas effektiva arbetsbredd var 3 m, var det mest rationellt att tillskapa 6 m breda stråk. Uppgrävda rotfilt - och gyttjemassor deponerades som häckningsöar. De öppnade dammarna koloniserades utomordentligt snabbt av undervattensväxter; under utredningsperioden av kransalgarter, vattenbläddra, dybläddra (Utricularia intermedia), ålnate (Potamogeton perfoliatus) och gropnate (Potamogeton berchtoldii). Redan under andra vegetationsperioden efter uppgrävningen hade bottnen ofta täckts av främst kransalger. Lika snabbt utbildades ett rikt påväxtsamhälle av mikroorganismer (Berzins 1972).

BUSKTÄCKTA OMRÅDEN

I såväl Vallsjön som Yttersjön avsattes försöks- och demonstrationsområden för att få erfarenhet av möjligheterna att genomföra röjning vid olika årstider av levande och döda buskar och träd i renbestånd eller insprängda i olika typer av vegetation, på olika bottentyper, vid olika vattenstånd etc. Vidare röjdes dels kanalbankar för att eliminera vindhämmande buskridåer, dels strandzonen i norra delen av sjön för att vid högvatten få vind- och vattentransporterade detritusmassor anrikade högt upp på land. Genom röjningar längs Rödemosse kunde torvbranten friläggas. Fältarbetena utfördes under synnerligen stimulerande ledning av skogsvårdskonsulent Gustav Gustavsson. Röjningarna bedrevs som beredskapsarbete med dagsersättningen reglerad efter miljöns svårighetsgrad. I trakterna kring Blindkanalen var sjunkdjupet störst och ersättningen högst. Busk- och trädröjningen måste ske manuellt, med utnyttjande av motorsåg. Allt avröjt material brändes på platsen. Vid gynnsamma väderförhållanden under sensommaren-hösten kunde stråmassorna av vass brännas områdesvis innan kvarstående buskar och träd röjdes bort. Stubbskottbildningen ute i sjöområdet var obetydlig, på kanalbankar och andra högre områden däremot betydande. Eftersom den allmänna regeln var att undvika herbicider, måste skotten i avvaktan på vattenståndshöjning slås av dels med amfibiefrontskärare, dels manuellt.

Restaureringsplanen, Plan/73

Redan på mycket tidigt stadium diskuterade utredningsgruppen, med iakttagande av givna direktiv, de realistiska nivåer till vilka vattenståndet kunde höjas. Av de ornitologiska beskrivningarna framgår, att sjöområdet beträffande såväl häckande som rastande fåglar uppvisade störst attraktivitet under dels den äldre delen av perioden mellan sjösänkningarna III (1874-1877) och IV (1904-1911), dels perioden mellan sänkning II och III, d.v.s. under 1860-talet; en för måttligt sänkta grunda sjöar typisk situation då näringsförråd gjorts tillgängliga för intensifierad primär- och sekundärproduktion. De limnologiska förhållandena mellan tredje och fjärde sänkningen kunde med helt tillfredsställande säkerhet rekonstrueras. Även om förhållandena mot slutet av perioden mellan sjösänkningarna III och IV (1877-1904) kunde anses ha uppnått någorlunda stabilitet, befann sig sjön i ett övergångsskede och ytterligare igenväxning och förändringar i utbredningen av olika växtarter skulle ha skett under en längre tidsperiod. Visserligen hade ekosystemet utsatts för störning redan före 1860-talet, men det karaktäriserades självfallet då av betydligt högre grad av balans och hållbarhet än efter tredje sänkningen.

Vid slutet av den period då Hornborgasjön framstått som ”vårt lands förnämsta och tillika mest fulländat utbildade fågelsjö”, hade den bl.a. följande karaktäristika. Vid sommarmedelvattenståndet ca +120 m var det maximala vattendjupet 1,9 m. Genom till- och avflödenas belägenhet säkerställdes vattenströmning tvärsöver sjön. Eftersom området norr om Almeö till största delen fortfarande var fritt från övervattensvegetation, upprätthölls även starka vindbetingade längsgående vattenrörelser. Även vintertid var genomströmningen så god att syreförhållandena var tillfredsställande. Under vintern förekom vidare stark ispressning och under våren kraftig isskjutning. Vatten- och isrörelserna påverkade stränderna, i synnerhet inom sjöns nordöstra och norra del samt på sydsidan av öststrandens uddar. Dessa avsnitt hade bevarat den exponerade strandens typiska kännetecken; grovt minerogent substrat, ispressade block och svagt utvecklad storväxtvegetation. Sammanhängande övervattensvegetation, med säv som karaktärsart, täckte endast en tredjedel av den totala sjöarealen. I söder bildade säven redan kompakta bestånd, i norra delen förekom den i spridda ruggar över sjöytan inom den strandnära zonen. Bladvassen hade ännu endast begränsad utbredning. Utanför sävbestånden i söder utbredde sig en zon av flytbladsväxter, mot norr följd av ett bälte med undervattensvegetation. Hela norra delen av sjön, mot söder till en linje Almeö - Orenabb, saknade emellertid, som nämnts, till största delen undervattensvegetation. Bland orsakerna härtill synes tillfälliga starka vattenströmmar orsakande grumlighet ha varit betydelsefulla. Uppvirvlade partiklar, främst från kalkgyttjan, kan i den sänkta sjön ha orsakat beläggning på undervattensväxter. En enstaka bestämning av siktdjupet från augusti 1904 anger 1,2 m (Lindegren 1905). I läområden har bl.a. kransalger utan tvekan varit rikligt förekommande.

Den från litteraturen (Lindegren 1905, Söderberg 1907) rekonstruerade skissen utgjorde således den principiella bakgrunden för det ekosystem, som skulle efterliknas. Det allt överskuggande problemet var emellertid, att råmaterialet till systemet som skulle ”säkerställas” utgjordes av en genom ytterligare sänkningar synnerligen svårt skadad och belastad våtmark, strukturellt och funktionellt starkt avvikande från ”förebilden”; systemet höll just på att slutgiltigt förlora förmågan att låta sig föryngras. Nästan två tredjedelar av den ursprungliga sjön hade redan åsamkats irreversibla skador. Även om det med tillhjälp av den utarbetade restaureringsmetodiken var möjligt att ge initial fågelsjökaraktär åt den återstående tredjedelen, måste den belastning de bestående sänkningsskadorna skulle komma att utgöra ovillkorligen kompenseras för att göra den ekologiska transformeringen varaktig. Ekosystemets hållbara uppbyggnad, balanserade ämneshushållning och allmänna funktion måste efter förarbeten i första hand tillskapas och styras genom valet av vattendjup, vattenvolym och genomströmningsbild. Helt självklart måste den restaurerade, men i förhållande till originalversionen starkt krympta, Hornborgasjön ges förmåga att buffra inte endast den externa utan även den kommande interna belastningen från överdämda bottnar, plaurområden och högproduktiv vegetation. Skadorna skulle således repareras och en tidigare ekologisk situation ”frysas” för att bli hållbar. För en grund sjö betyder reduktion i storlek automatiskt förkortad livslängd, mest utpräglat i ett produktivt ackumulationsbäcken. Vid tiden för utredningen var emellertid allmänkunskapen om sänkningars förödande effekter på sjöars livslängd alltjämt levande, exempel fanns överallt. Det gick därför att omedelbart få förståelse för att motåtgärderna måste vara så kraftfulla, att skadorna kunde övervinnas. Dessutom, år från år bevisades allt tydligare, hur odlingsvärdet hos jordarna i det gamla sjöområdet minskade och försvann (Fig. 1). Den ovedersägliga prognosen måste från början ställas, att nivåsänkningen återförde allt större delar av de under en tid odlade torvmarkerna till våtmark. Det var således både logiskt och ekologiskt korrekt, att de inkorporerades i det område som skulle restaureras. 

VATTENSTÅNDSHÖJNING

Mot denna bakgrund granskades slutgiltigt två alternativ för höjning av vattenståndet, med 1,0 (alternativ 1, höjning till +120,0 m) och med 1,5 m (alternativ 2, höjning till +120,5 m) över gällande sommarmedelvattenstånd i Vallsjön. Enmetershöjningen skulle motsvara det i utredningsdirektiven efterfrågade minimialternativet. Det konstaterades, att Hornborgasjön under 1970-talet kunde restaureras på ett sådant sätt, att ca 11 km2 fritt vattenområde och ca 18 km2 med övervattensvegetation erhålls vid vattenståndet 120,0 m. I sistnämnda areal utgör områden med risk för uppflytning ca 16 km2. Från limnologisk synpunkt betonades emellertid entydigt, att en höjning i två etapper vore bäst, först till 120,0 m och 5-10 år därefter till 120,5 m. I den plaurfria delen av sjön kunde då erhållas vattendjup ca 30 cm lägre än de 1869 på C. A. Grafströms lodningskarta redovisade djupen. Genom den rekommenderade höjningen tillskapades ett vatten som visserligen inte nådde upp till den senaste naturliga strandlinjen, men som dock så naturnära som möjligt infogades i det landskap, vilket före sänkningarna utformats med tydligt markerade strandmärken. Höjningen i två steg motiverades bl.a. med att en successiv bearbetning och restaurering av litoralzonen kunde erhållas inom de exponerade strandavsnitten. Därmed återställdes även den biotoptypen på effektivt sätt. 

FÖRBEREDANDE ARBETEN

Före vattenståndshöjning måste det område där fri vattenyta kunde återställas, behandlas på sådant sätt, att befintlig övervattensvegetation eliminerades och bottnen restaurerades; förutsättningen för omläggningen av primärproduktionen till under- och påvattens-vegetation. I sin helhet skulle dessa arbeten genomföras inom loppet av två år; 2 vinter- och 2 vår- resp. sommarsäsonger. Beräkningarna av tidsåtgång, maskinbehov, effektivitet och kostnader byggde främst på de 1969-70 gjorda erfarenheterna. ”Det måste starkt understrykas vikten av att insatserna med specialmaskiner göres av tekniskt utbildade förare, grundligt förtrogna med här ifrågavarande slag av arbete. ... Felaktigt genomförda maskinella insatser kan ge till resultat att arbetet onödigtvis måste göras om” (Björk 1972, sid. 41).

I den limnologiska restaureringsplanen betonades nödvändigheten av att den fria vattenytan från början helt rensades från bladvass eftersom vassens resistenta vinteröverståndare och stubbmattor fungerar som sedimentationshärdar. Bårder av vass skall däremot självfallet höra till strandzonens vegetation. Vassen kommer utåt att avlösas av säv. Under förutsättning att förberedelsearbetet görs korrekt, blir det öppna vattenområdet fortsättningsvis helt fritt från bladvass, som i motsats till säven saknar möjlighet att från frukter utveckla bestånd inom vattentäckta områden.

Till och med 1972 hade ca 7,5 km2 bladvassområden bearbetats enligt ett eller flera av de i Figur 5 beskrivna arbetsmomenten. Där anrikade torra stråmassor möjliggjort löpande eld, hade betydande områden avbränts direkt. För att på rationellt sätt vidmakthålla de under utredningsperioden vunna biotopförbättringarna borde - i avvaktan på beslut under 1970-talet om sjöns restaurering - dels de enskilda parcellsystemen, dels områdena mellan dem bli föremål för behandling (Figur 4). Därigenom kunde tiden utnyttjas för att så effektivt som möjligt befria sjön från anrikade grovdetritusmassor. Inom uppflytningsområden, d.v.s. inom främst södra sjödelen samt vikarna på östsidan, behövde buskröjningar från limnologisk synpunkt inte genomföras. Från landskapsmässiga och andra synpunkter kunde ytterligare röjningar vara önskvärda. Till och med 1972 hade sammanlagt ca 65 hektar röjts från buskar. Återstående nödvändiga röjningar omfattade ca 70 ha inför höjningen med en meter och ytterligare 25 ha inför den följande höjningen med 0,5 m.

Hornborga- och Härlingstorpsåarnas mynningsområden utformas så, att det tillrinnande vattnet erhåller vidast möjliga spridning. Även Flians äldsta, naturliga avflöde på norra sidan av Borängen återställs. Genom borttagning av bankar längs Härlingstorps - och Uddagårdskanalerna samt den övertvärande Huvudkanalen främjas vatten- och isrörelserna i sjöns längsriktning. Vallmaterialet återförs till kanalerna, i vissa fall kan det användas för uppbyggnad av häckningsattraktiva öar, som måste vara så belägna och utformade, att de inte fungerar som initialer för igenväxning (Swanberg 1972, sid. 84). 

Till förberedande insatser för sjöns framtida säkerställande räknades även åtgärderna att avlasta tillflödena från avloppsvattenutsläpp och förhindra förorening genom gödsling av åkermark. Det förutsattes att avloppsvattenfrågan vid AB Atomenergis anläggning i Ranstad skulle lösas på sådant sätt att Hornborgasjön inte påverkades - i synnerhet om driften efter ytterligare investeringar skulle intensifieras.

ÅTGÄRDER EFTER VATTENSTÅNDSHÖJNING

Under utredningsperioden gjordes anhållan om att utom häckningsperioden få reglera Vallsjöns vattenstånd så, att optimalt djup kunde erhållas för de olika arbetsmomenten. Eftersom framställningen stötte på formella hinder, beslöts att genomföra viss röjning och bottenbehandling i omedelbar anslutning till vattenståndshöjning, bl.a. slutlig eliminering med pontonburen slåttermaskin och rotorkultivator av kvarstående restbestånd av bladvass. Vidare uppsköts bearbetning med pontonburen rotorkultivator inom områden på bl.a. östsidan, i nivå med Fågeludden, för att återställa ren gyttjabotten i förbindelserna mellan det fria vattenområdet och avflödesgrenen vid dels Borängen, dels ”Västtomtekräket” (Swanberg 1972, sid. 79).

Ekologiska prognoser

SJÖOMRÅDETS UTVECKLING OM RESTAURERING INTE GENOMFÖRDES

I den händelse restaurering inte genomfördes, skulle det för de senaste decennierna åskådliggjorda utvecklingsförloppet fortsätta och resultera i att sjökaraktären slutgiltigt förlorades. Medan omgivande dränerade torvmarksområden skulle komma att karaktäriseras av nivåsänkning, skulle sjöbäckenet genom detritusanrikning och torvbildning kännetecknas av höjning av bottennivån. Nivelleringen skulle medföra översvämningar över allt större arealer. De ekologiska successionsförloppen innebär att starrområdena efter hand blir större. Därmed får de irreversibla sänkningsskadorna allt större omfattning, d.v.s. restaurering försvåras. Särskilt betonades, att de under utredningsperioden gjorda biotopförbättringarna endast är att beteckna som symtombehandling. Ett kontinuerligt öppethållande vid gällande vattenstånd av delar av Vallsjön skulle innebära ett sisyfosarbete.

Vid utebliven vattenståndshöjning kommer Yttersjön med fortsatt torvbildning att under lång tid (= århundraden) bibehålla sina nuvarande karaktäristika. I Vallsjön kommer förhållandena att ändras i sådan riktning, att en situation likartad den i Yttersjön blir närmaste långvariga utvecklingsfas. Varaktigheten av genomförda vassröjningar är inte längre än ca 10 år, dock med undantag av bottenförstöringen, som kräver längre tid för att nå samma svårighetsgrad som vid utredningsperiodens början. 

DEN RESTAURERADE SJÖNS UTVECKLING. JÄMFÖRANDE PROGNOSER.

Målsättningen för restaureringen var att vad fågellivet beträffar så nära som möjligt och på varaktigt sätt återställa en situation motsvarande den som rådde under senare hälften av 1800-talet då sjöområdet karaktäriserades av ekologisk mångfald. En grundläggande förutsättning var därvid att den rekommenderade vattenståndshöjningen med 1,5 m omfattade såväl Vallsjön som Yttersjön. Den fria vattenytan blir betydligt mindre, men fortfarande kan ett så stort fritt område erhållas, att sjöekosystemet efter ändamålsenliga förberedande arbeten klart och tveklöst kan konstateras bli varaktigt fungerande.

Enligt en andrahandsuppgift till Lindegren (1905) skulle Hornborgasjön på 1850-talet ha varit vegetationsfattig även i södra delen, men 1861 upplever Kolthoff (1893) just där det enastående rika vattenfågellivet i anslutning till ”den ofantligt vidt utbredda vassen” och Grafström anmärker 1869 att ”sjön alltmer igenvexer”. Rubbningarna i sjöns ekosystem som följd av sänkningarna I och II gjorde sig självfallet tidigast märkbara inom områdena med detritusgyttja i dels södra avsnittet, dels vikarna. Även i förhållande till situationen omkring 1900 kommer den i två steg höjda Hornborgasjön att i någorlunda stabiliserat tillstånd bli betydligt rikare på övervattensvegetation. Redan vid höjning till +120,0 m omöjliggöres emellertid kolonisation av bladvass inom den stora fria vattenytan i norra sjön; under förutsättning att förberedelsearbetena genomförts på föreskrivet sätt. Vid en senare höjning till +120,5 m reduceras bladvassarealen ytterligare. I strandvegetationens naturliga zoneringen efterträds bladvassen utåt av säv och därpå följer flytbladsväxter (näckrosor, gäddnate) och undervattensarter (kransalger, natearter, hornsärv etc.). Säven kommer efter hand att åter framstå som en av sjöns karaktärsväxter. I förhållande till den starkt detritusbildande bladvassen vissnar sävens strån tidigare på hösten, de bryts mycket lätt av genom isrörelser, de är mjuka och upplöses i stor utsträckning tidigt på våren. I jämförelse med bladvass är emellertid sävens rotfilt mycket svårbearbetad.

Nordligaste sjöområdet kommer liksom under 1800-talets slut att få svagt utvecklad storväxtvegetation. Strandzonens jordarter i förening med exponeringen för vatten- och isrörelser kommer att hämma utvecklingen av övervattensväxter och grumling i förening med starka vindbetingade vattenrörelser att förhindra utvecklingen av luxurierande undervattensvegetation. Förutom norra och i synnerhet nordöstra stranden återfår Getnäsudden samt i någon mån Fågeludden och Ytterbergs udde sina karaktäristika som exponerade avsnitt. Sammanfattande kunde således konstateras, att limnologiska förhållanden jämförbara med dem under 1800-talets senare hälft i stor utsträckning var möjliga att återställa i norra Hornborgasjön.

Efter vattenståndshöjning kommer rotfiltuppflytning (plaurbildning) att känneteckna stora områden av Yttersjön och vikarna i Vallsjön. Inom det södra plaurområdet kommer bladvass och säv att få större utbredning, delvis som kompakta renbestånd. Plauren armeras av den nya vegetationens rotsystem. Den befintliga buskvegetationen kommer under ett första skede att till stor del avdödas. Där rotfilten mycket snabbt flyter upp (momentan plaurbildning), kan starr även fortsättningsvis komma att dominera. Utbildningen inom vissa avsnitt av en plaurzon i direkt kontakt med öppet vatten innebär att expansionen av övervattensvegetation hämmas efter den förordade höjningen. Förhållandena i främst södra Hornborgasjön, Hornborgaviken och Vässtorpsviken kommer således att väsentligt avvika från situationen under 1800-talets senare hälft. Det i utredningen beskrivna utseendet hos sjön kommer självfallet inte att framträda omedelbart efter den andra höjningen. Först efter någon 10-årsperiod kommer huvuddragen i sjöns varaktiga utseende att bli tydliga.

Under tidigare faser av den vegetationsrika sjöns utveckling avspeglades bl.a. den goda tillgången på bottenlevande djur och flygande insekter i de rika populationerna av fåglar och fiskar inklusive deras goda reproduktion. Under utredningsperioden dokumenterades den snabbhet med vilken faunan återhämtar sig såväl kvalitativt som kvantitativt då den grovdetritusbelagda bottnen restaureras till ursprunglig, konsoliderad gyttja. Återkolonisationen av undervattensvegetation innebar ytterligare förstärkning av den biologiska mångfalden.

FISK OCH FISKE

I fiskeriintendenten (Övre Södra Distriktet) N. Törnqvists inventeringsprotokoll från 25-27 juli 1932 anges följande fiskarter från Hornborgasjön: gädda, abborre, mört, sarv, id, ruda, sutare, lake (talrik, småväxt) och ål. Dessutom kräftor. ”Benlöja fanns förr. Den är nu utdöd”. Braxen uppges ha inplanterats 1884, eventuellt som rom. Törnqvist noterar ”Synnerligen bra braxenfiske före sista sänkningen (1904-1911). Det förefaller dock osannolikt att braxen ej skulle ha funnits före inplanteringen. Förr kunde över 1.000 kg braxen tagas i ett enda notvarp. Braxen är nu utdöd. Gädda och abborre finnes något men sparsamt. ... Gäddorna vägde förr upp till 12 kg. Numera endast små. ... Dövning av lake bedrives mycket. ... Laxöring, som finnes i Hornborgaån, fångades förr i sjön. En fiskare ansåg att mycken sutare torde finnas kvar men att den är svår att fånga på grund av ’mossan’ (Chara).”

Törnqvist rapporterar vidare att ”Före 1903 funnos 12-15 yrkesfiskare vid sjön. Den mesta fisken fångas nu utanför byarna Sätuna och Hornborga. Avkastningen var 1917 (Sv. Off. Stat.) 8.200 kg fisk och 80 tjog kräftor. Värde 4.575 kr”. Enligt Törnqvist bedrevs fisket av ”fiskerättsägare, gårds- och yrkesfiskare”. Yrkesfiskarna representeras i protokollet av Gustaf Andersson, Isaksgården, Sätuna, och binäringsfiskarna av Johan Lundell, Hwssagården, Hornborga. 1943 rapporterar fiskerikonsulenten Olofsson att ”En hel del gädda fångas”. Totalavkastningen var låg.

Tillsammans med de av Swanberg lämnade uppgifterna (1968, 1971) ger de fiskerisakkunnigas dokumentation en god bild av den utarmning, som drabbat fisket i Hornborgasjön. Efter restaurering kommer artsammansättningen primärt att styras genom invandring från tillflöden och avflöde (om vandringsmöjligheter säkerställs). Avkastningen av fisket blir i hög grad beroende av om ett vårdat fiske kan komma till stånd eller inte. 

Beträffande fiskets avkastning efter restaurering ställde Fiskeriintendenten i Övre Södra Distriktet (T. Ros & E. Stake, 1973) en prognos för sjön där ”Vatten- och isrörelser i kombination med det ökade vattendjupet väntas förhindra att flytblads- och undervattensvegetation helt koloniserar det restaurerade området”. Prognosen baseras vidare på förutsättningen ”att ett minst 1000 ha stort fritt vattenområde skapas inom vilket vattendjupet vid sommarmedelvattenstånd delvis kommer att nå mellan 2,0 och 2,5 m. ... En höjning av sjöns vattenstånd kommer att medföra en allmän och betydande förbättring av sjöns förmåga att producera fisk. Emellertid kan man därvid befara en förskjutning i artbalansen till förmån för mörtfiskarna, varför fiskevårdande åtgärder blir nödvändiga om produktionskapaciteten skall tillvaratagas. Bland annat bör riktat fiske efter mörtfiskar därför sättas in i samband med en första vattenståndshöjning. För bästa möjliga resultat av fisket i den restaurerade sjön krävs att detta bedrivs rationellt. Det innebär bl.a. att det måste bedrivas yrkesmässigt. Husbehovs- och sportfiske kan ej ensamt ge den fiskevårdande effekt, som är nödvändig för att sjöns potentiella fiskproduktion skall utnyttjas optimalt. Det största ekonomiska utbytet av fisket erhålles genom ett på ål baserat yrkesmässigt fiske med bottengarn. Sjön bedöms erbjuda ålen mycket goda betingelser. Ålbeståndet hålls uppe genom årliga insättningar av sättål, varigenom avkastning av minst 5 kg ål/ha säkras. Ålfångsten kompletteras med fångst av gädda, abborre och lake. På grund av ålbeståndets täthet kan man i detta fall ej vänta någon ekonomiskt betydande återhämtning av kräftbeståndet. Den uthålliga avkastningen av gäddfisket bedöms uppgå till 3 kg/ha och den av abborre och lake tillsammans till 1 kg/ha. Fångsten av icke säljbar fisk väntas bli minst lika stor som den säljbara fångsten eller 9-10 kg/ha. Sjöns totalavkastning skulle sålunda uppgå till 18-19 kg/ha”.

Fiskeriintendenten betonar, att ”Ett fiske enligt ovan kan även få stor praktisk och teoretisk betydelse för fiskevården i landet. Här föreligger nämligen ett sällsynt tillfälle att studera effekterna av ett plötsligt insatt hårt fiske i en högproduktiv sjö, som mer eller mindre legat i fisketräda under avsevärd tid. Genom att noggrant föra statistik över fångsternas sammansättning i fråga om olika arters individantal och vikt samt tillväxtanalys kan fiskevården tillföras ett synnerligen värdefullt material av mycket aktuellt slag.”

Den ornitologiska delutredningen

Följande exemplifierande sammanfattning baseras helt på den av Swanberg (1972) utarbetade ornitologiska delen av utredningen. Inventeringsarbetet genomfördes 1968-1971 av Skövde Fågelklubb (ordf. Bengt Pettersson). Ett flertal olika inventeringsmetoder tillämpades (Swanberg 1980 a). I sjöområdet utnyttjades det profillinjesystem, som användes vid limnologiska fältarbeten (sammanlagd längd 49,6 km). Eftersom det kompletta utredningsmaterialet endast föreligger i ett begränsat antal stencilerade exemplar, är det av allmänt intresse att originalrapporten tryckes. Utredningen innehåller nämligen det datamaterial, som utgör grunden för jämförande utvärderingar beträffande utvecklingen av Hornborgasjön som fågelsjö efter restaurerande insatser. Med avseende på ornitologiska undersökningar har sjön en unik ställning eftersom jämförelsematerial finns även från och med 1860-talet och fullständig dokumentation föreligger sedan 1905.

Det under utredningsperioden ”erhållna materialet redovisas mot bakgrunden av tidigare kunskap om sjön. Syftet med detta är:

    A) att med den nu utförda undersökningen som bakgrund ge möjlighet att framdeles studera effekten på fågelfaunan av eventuellt fullföljda biotoprestaureringsåtgärder,

    B) att studera och visa den omedelbara effekten av i experimentsyfte redan utförd biotopvård,

    C) att, med utgångspunkt från erfarenheterna under B) ovan, ge viss ornitologisk vägledning vid planläggningen av önskvärda förbättringsåtgärder.”

I det systematiskt planlagda inventeringsarbetet av själva sjöområdet deltog utan ersättning 47 frivilliga observatörer. I en specialstudie över tranorna vid Hornborgasjön var 78 deltagare engagerade. Den tillgängliga dokumentationen visar, att sjön i ornitologiskt hänseende var av mycket hög klass under slutet av 1800-talet, både som häcknings- och rastlokal. I sydväst och väster omgavs sjön av vidsträckta kärrmarker, stränderna i öster och norr var huvudsakligen minerogena och öppna. Faunan berikades genom invasionen av brunand under 1880- och av skrattmås under 1890-talet. Knölsvanens bo anträffades första gången 1889. I sjöområdet som helhet rådde före den fjärde sänkningen fortfarande idealiska proportioner mellan öppet vatten och vegetation. Den genom fjärde sänkningen förorsakade tillbakagången kulminerade i den katastrof, som den femte sjösänkningens totala sommartorrläggning vållade. Exempel: 1905 fanns 550 - 600 par skäggdopping i sjön, efter 1935 kunde under vissa år inget par häcka. Av de ursprungligen häckande våtmarksarterna klarade endast 20 % de genomgripande biotopförändringarna. Swanberg beskriver hur han 1947 gick torrskodd från Getnäsudden på den östra stranden över till västra stranden och tillbaka till Fågeludden! Den 1954 tillskapade Vallsjön innebar en återhämtning på kort sikt. Redan efter ca 15 år hade igenväxningen gått så långt, att det genom dämningen till ca +119 m först tillgängliga vattenskiktet fyllts av bladvassens rotmassa och anrikade detritus. ”Vattendomstolens projekt att genom dämning till 119 m ö.h. skapa en vallsjö med ’klar vattenspegel’ var alltså i verkligheten helt omöjligt.” Vallsjöns värde som lokal för våtmarksfåglar reducerades således snabbt.

För alla vid Hornborgasjön uppträdande enskilda fågelarter, häckande såväl som regelbundet rastande och tillfälligt besökande, lämnas detaljerade uppgifter om numerär i tid och rum, häckningsförhållanden, flygvägar, jakt etc. Eftersom Swanbergs egen forskning beträffande Hornborgasjön omfattar hela perioden från och med 1930-talet, lämnas ingående uppgifter om de genomgripande förändringar i ekologiska och ornitologiska förhållanden, som i detta längre tidsperspektiv skett inom de olika delarna av sjöområdet. Så har exempelvis Lerviken (sydost Östtomten) från att ha varit en faunistiskt mycket intressant biotop under årtiondet närmast efter femte sänkningen helt förlorat sitt tidigare höga ornitologiska värde. Lerviken har ofta tjänat närmast som läroboksexempel på ekologisk succession; på kalkgyttjabottnen har organiskt material anrikats och miljön har efter hand blivit alltmer gynnsam för tillväxt av bladvass och starr. Biotopen förlorade även sin betydelse som attraktiv rastplats för flyttande vadare. 

Som regelbundet häckande registrerades 44 våtmarksarter, ytterligare 35 arter som årligen besökande och 45 som oregelbundet eller tillfälligt observerade i sjöområdet. De olika slagen av vegetationsröjningsarbeten hade omgående stor positiv effekt för en rad olika arter, icke minst för änder. En inventering, som företogs med amfibiefordon 1969-08-17 visade, att inga änder alls påträffades i 550 ha obehandlade vassar, medan 1040 änder räknades på ca 150 ha öppnade ytor. ”De under 1968 och senare utförda öppningarna genom vassen, delvis fullföljda med den betydelsefulla bottenbehandlingen, har emellertid givit oväntat rika erfarenheter.” Hur snabbt fåglarna tillgodogjorde sig återställda biotoper exemplifierades av skäggdoppingen, som från 1968 till 1970 (högvattenår) ökade från 3-6 till 52 par. Försvinnande få brushanar rastade under höstflyttningen på 1950- och 1960-talen, men 1970 uppehöll sig upp till 850 exemplar under 5 veckor på nyöppnade ytor. Av de våtmarksarter, som häckade i eller årligen besökte det egentliga sjöområdet hade 46 arter eller 74 % påfallande ökat tack vare de biotopvårdåtgärder, som vidtagits under utredningens gång. Årtans antal fördubblades, skedanden ökade med minst 50 %, viggen från ca 10 till ca 40 par och brunanden från ca 20 till ca 110 häckande par. Det påpekas, att endast den inledande effekten inom begränsade ytor registrerats under utredningsperioden samt att vegetationsröjningarna och bottenbehandlingen ännu inte ”kunnat fullföljas med sådan höjning av vattnet, som har en i olika avseenden helt avgörande betydelse för den tänkta sjörestaureringen”.

En vattenståndshöjning skall omfatta hela sjöområdet. Beträffande Yttersjön poängteras att ”starrmader med sin relativt omväxlande sammansättning utgör synnerligen attraktiva, alltså värdefulla näringsområden för änderna under de högvattenperioder under våren, som även framgent blir oundvikliga” (Swanberg 1972).

De från ornitologisk synpunkt önskvärda restaureringsåtgärderna sammanfattades av Swanberg (1972) enligt följande:

    a) Samtliga limnologiska önskemål sammanfaller med de ornitologiska.

    b) Av de två alternativen till höjning av vattenståndet förordas alternativ 2, eftersom det bäst bevarar sjöns natur.

    c) Till problemet skyddsvallar eller ej anförs från ornitologisk naturvårdssynpunkt följande beträffande sjöområdets perifera avgränsning. Sjöns flacka stränder har alltid hört till dess karaktäristika. Därför är den naturliga, långsamma avgränsningen mot fastmark att föredra. Finner man emellertid ur andra synpunkter sett avgörande fördelar med avgränsning med skyddsvall mot sjön, skall man dock ej överbetona nackdelarna därav. 

    d) Viss detaljutformning av vassfältens gränser bör göras, bl.a. genom öppnande av skyddade vikar.

    e) Kransalgvegetationen bör om möjligt hållas tillbaka. Önskemålet baseras på observationer i anslutning till storskaliga fältförsök.

    f) I södra sjöområdet, söder om Almeö, föreslås öppnandet av två vattenytor, vardera med en areal av 2 ha. 

    g) Häckningsöar bör tillskapas i anslutning till att kanalbankar elimineras. Den naturliga öformade bildningen mellan Bjällum 6:1 och sjöallmänningen säkras som häckningsö. Buskar och träd på bl.a. Getnäsudden röjs bort. 

    h) Den igenvuxna ”Lagunsjön” vid Fågeluddens bas bör vegetationsröjas och fördjupas i nordöst så att öppet vatten åter skapas.

    i) Efter vattenståndshöjning är det viktigt, att djupet under våren-sommaren bibehålles så stort och länge, att fortsatt igenväxning i görligaste mån hindras. Samtidigt är det angeläget med tillgång under sensommaren och hösten av vidsträckta, blottade dyflak med obetydligt eller mycket grunt vatten som närings-, rast- och sovställen för de skaror av flyttande vadare, som då passerar. Från ornitologisk synpunkt är därför den planerade vattenregleringen med efter 1 juli sjunkande vatten både acceptabel och lämplig.

    j) Från ornitologisk synpunkt bör strandängarna vara kortgräsiga. Man bör därför uppmuntra, eventuellt även på annat sätt stödja kreatursbetning, kombinerad med undanröjande av busksly, som skiljer strandängar från själva sjöområdet.

    k) För att tillgodose allmänhetens studieintresse under eftervintern, men även för forskningen, bör genom inblåsning av luft en vak hållas öppen utanför Fågeludden från 1 mars till tiden för islossning i början av april. Avsikten är att här ”samla upp” sådana flyttande simfåglar, som råkat infinna sig i trakten utan att kunna finna öppet vatten.

Vidare förordas uppförandet av en forskningsstation med bred målsättning, besökscentrum och ”Hornborgamuseum” - en permanent utställning, där allmänheten kunde inhämta kunskap om sjön, både aktuell, historisk och kulturell - vid Fågeludden, vägförbindelse ut till fågeltornet samt tillkomsten av ytterligare fågeltorn. För att få erfarenhet av vidtagna åtgärders effekt, är det viktigt att faunans utveckling kontrolleras med t.ex. 5-årsintervaller. Kontinuerlig registrering av vattenståndet förutsätts fortsätta. Synnerligen angeläget är att man tillser, att de rastande tranornas näringsekologiska villkor säkerställs för framtiden. Vidare måste möjligheter ordnas för allmänheten att studera tranorna på rimligt håll utan att fåglarna störs.

Den gedigna kunskapen om Hornborgasjöns ornitologiska förhållanden under en sekel-lång period tillsammans med dels dokumentationen av fågelfaunans reaktion på biotopförbättringarna under utredningsarbetet, dels det limnologiska scenariot för en restaurerad Hornborgasjö, gjorde det möjligt att ställa prognoser beträffande fågellivet. Således förutsades svarttärnans återkomst som häckfågel, stora förbättringar för skäggdopping, svarthalsad dopping, rördrom, sothöna, bläsand, stjärtand, skedand etc. och återställd miljö för bl.a. fiskgjuse, fisktärna och brushane. ”Effekten av en planerad restaurering skulle alltså bli, att av de häckande eller i sjön regelbundet rastande våtmarksarterna skulle 92 % få förbättring, för 63 % skulle förbättringen bli mycket stor. Om restaurering icke sker, kommer efter ett antal årtionden 80 % av nämnda arter ha tvingats försvinna, och ytterligare 15 % får sina villkor avsevärt försämrade”.

Vattenbyggndsteknisk - hydrologisk och jordbruksekonomisk utredning

Hydrologiskt datamaterial erhölls bl.a. genom installation av självregistrerande peglar och aktuell avbördningskurva visande sambanden mellan vattenföring och vattenstånd kunde konstrueras. Förhållandena i den restaurerade sjön redovisades i anslutning till teknisk utformning av dammbyggnad och utskovsanordningar vid sjöns avflöde.

Jordartsundersökningar genomfördes speciellt inom områden där invallningar aktualiserats. De av vattenståndshöjning berörda områdena utgörs av kärrtorv underlagrad av kalkgyttja. Markskadeberäkningarna innefattade bl.a. skador på inägojord och skogsmark, beräkningar av jordbruksintrång och tekniska skador samt inkluderade även inverkan på jakt. Beräkningarna av de jordbruksekonomiska konsekvenserna av en restaurering gjordes av länets Lantbruksnämnd (PM till SNV 1970-07-13), som genomförde fastighetsägarutredning över direkt berörda brukningsenheter. Under perioden ca 1910 - 1970 uppskattades marksänkningen ha uppgått till åtminstone 50 cm. Vid genomförande av restaureringsalternativ II skulle (1968) 150 brukningsenheter ha berörts. Av dessa hade 97 (=65 %) en total åkerareal som per enhet understeg 20 ha. Prognoser förutsåg dels en minskning av åkerarealen med 10-15 % fram till 1985, dels stora förändringar i företagsstrukturen. Ett ökande antal företag förutsågs komma att drivas som fritids- eller deltidsjordbruk. Med beaktande av bl.a. 1967 års jordbrukspolitiska beslut och det faktum att produktionen per arealenhet ökade inom landet, ställdes prognosen att åker i stegrad omfattning kommer att överföras till andra ägoslag. Dessutom konstaterades, att eftersom produktionsbetingelserna på torvjordar oftare är mer osäkra än på fastmarksjordar, kommer odling på torvjord i större utsträckning att upphöra. 

Möjligheterna att invalla varaktigt odlingsbar mark penetrerades relativt ingående (SNV PM 280 del 1 sid. 27. Jfr Fig. 7 A). Invallningar föreslogs beträffande områden där ersättningen för markskador beräknades bli större än kostnaderna för invallning. Sammanfattningsvis konstateras att det är tekniskt möjligt men relativt dyrbart att skydda Härlingstorp - Tranummarkerna genom invallning. Däremot är det tekniskt svårt men troligen lönsamt med invallning av Sätuna - Bredegårdenmarkerna. Övriga markområden, bl.a. Hornborgamaden och Bjurumsmarkerna, är tekniskt besvärliga och därför möjligen alltför dyrbara att invalla. Vallbyggnad vid avflödet och Stenumsmaden är ofrånkomlig. 

Restaureringsprojektets värde för forskning

Från limnologiska och andra ekologiska synpunkter konstaterades, att det forskningsmässiga utbytet av Hornborgasjöns återställande är ovärderligt. Det är nämligen fråga om att lösa metodproblem i sådant antal, klarlägga principfrågor av sådan vidd och möjligheter till forskning beträffande limnologiska och andra ekologiska utvecklingsförlopp av sådant värde för framtida vatten- respektive naturvård, att projektet från internationell synpunkt kan betecknas som helt unikt (Björk 1972).

Alltifrån utredningens början blev Hornborgasjön målet för nationella och internationella exkursioner, ekologiska fältarbetare, doktorander, diplomander etc. Grupper av naturvårdare och enskilda forskare från europeiska länder, från centra för internationell naturvård, från universiteten i Kiel, Berlin, Hohenheim, München, Graz, Wageningen etc.., från bl.a. Canada, USA, Brasilien, Indien och Karibien gjorde projektet känt över världen. Hornborgasjöns restaurering var en projektsatsning, som på basis av direktiv och tvärvetenskaplig inriktning kunde bedrivas på ett ekologiskt helt rätlinigt sätt. 

Rekommedationer till beslutsfattare

Erfarenheterna från utredningsperiodens otaliga diskussioner, sammanträden, informationsmöten och exkursioner med in- och utländska deltagare visade, att demonstration och beskrivning i fält av problem och problemlösningar var den oslagbart bästa vägen att effektivt förmedla kunskap om sjön och dess utveckling. Den limnologiska delutredningen avslutas därför med följande budskap. ”Inför avgörandet om Hornborgasjöns framtid skall följande uppmärksammas. Erforderlig kännedom om de limnologiska problemställningarna kan beslutsfattare etc. inte erhålla enbart genom litteraturstudier. Det är en ofrånkomlig nödvändighet att i fältet - inom sjöområdets olika delar - få nuvarande förhållanden demonstrerade, utvecklingsförlopp förklarade etc. De som har att ta ställning till resp. besluta i restaureringsfrågan måste ägna minst en dag under mars, minst två dagar under första delen av maj samt minst tre dagar under perioden juli-september (bäst under första hälften av augusti) åt enbart limnologiska fältstudier för att en verklighetsanknuten bild av problematiken skall kunna förmedlas” (Björk 1972).

Sakkunniggruppen upplöses. Underhållsarbeten.

Vid sista sammanträdet på SNV 1972-11-22 med sakkunniga i Hornborgasjöutredningen tackade ordföranden (L.- E. Esping) för gott samarbete och sade sig enligt protokollsanteckningarna ”vara förvissad om att utredningsresultatet kommer att bli av epokgörande karaktär för denna del av svensk naturvård”. Därmed upplöstes gruppen. 

Vidareutvecklingen av de i Hornborgasjön introducerade metoderna för våtmarksrestaurering (med olika typer av ponton- och amfibiemaskiner för en mångfald uppgifter vid forskning och tillämpning) fortsatte i en lång rad projekt. I Sverige finansierade fr.o.m. 1978 Nämnden för Energiproduktionsforskning (NE) ett mångårigt projekt gällande kombinationen våtmarksvård och optimerad biomassaproduktion. Inom detta utvecklades bl.a. månghjuliga amfibiemaskiner (Björk & Granéli 1978, Runnérus 1981). 

I avvaktan på beslut om restaurering åtog jag mig 1973 att svara för planeringen av den årliga biotopvårdande underhållsverksamheten i Hornborgasjön. Våtmarksarbeten är strängt säsongbundna och mycket avhängiga av väderleksförhållandena. Ett ständigt återkommande problem under ”vårdnadsperioden” var att medel för verksamheten ej sällan tilldelades så sent, att den aktuella säsongen för effektivt arbete var förbi (vattenståndet redan alltför lågt, isen inte längre bärig etc.). Eftersom finansiären AMS inte hade intresse av maskininsatser, avstod SNV från att ”begära medel för sådana underhållsåtgärder som kräver inhyrning av maskiner” (SNV Dnr 224-2167-78). I augusti 1978 konstaterades entydigt, att det inte längre var meningsfullt att söka bedriva någon verksamhet med de maskiner, som stod till förfogande. Maskinparken bestod av prototyper, som av AMS inköpts 1968-69 och som efter tusentals pionjärarbetstimmar i den från början mycket svårarbetade sjön nu var utslitna. Eftersom de under åren upprepade framställningarna om nyanskaffning eller förhyrning varit resultatlösa, var det från såväl ekonomisk som ekologisk synpunkt oförsvarligt att fortsätta. Den sista av mig lämnade planen, för budgetåret 1979/80, gällde under förutsättning av nyanskaffning av maskiner, med tillvaratagande av den tekniska vidareutveckling som redan skett. Tanken på ett ”moratorium” till dess definitivt besked om restaurering erhållits, låg nära till hands. En koncentrerad, ekologiskt och ekonomiskt rationell insats skulle då planmässigt genomföras omedelbart före vattenståndshöjning. 

På anmodan av SNV utarbetades i januari 1981 en reviderad plan för återstående limnologiskt/ornitologiskt betingade, preciserade åtgärder för vegetationsdirigering och byggande av häckningsöar inför sjöns slutgiltiga restaurering (Björk 1981). Enligt då gällande tidschema skulle arbetena genomföras 1982-85. Stora krav på bred ekoteknisk erfarenhet av våtmarksarbete ställdes på maskinförarna. ”Åtgärderna inom ramen för den slutgiltiga restaureringen av Hornborgasjön skall genomföras rationellt inom en angiven tidsperiod och enligt noga förberett program. Det får således inte vara fråga om att påbörja experimentverksamhet med i sjön oprövad materiel” (Björk 1981, sid. 4).

Remissbehandlingen av Plan/73

I november 1973 överlämnade SNV utredningen till Jordbruksdepartementet. Det förslag (Plan/73) Verket presenterar som huvudalternativ för vattenståndshöjning (1,5 m, alternativ 2) garanterar ”sjöns fortbestånd som fungerande sjösystem och fågelsjö för lång tid”. Fågelsjön förutsätter således ett varaktigt fungerande sjöekosystem. Vattenståndshöjning enligt ett minimialternativ (1,0 m) kommer ”enligt verket inte att skapa lika goda förutsättningar för ett fungerande sjösystem” (Jordbruksdep. prop. 1975:1, bil 11). Kostnaden för alternativ 1 anges till 12,0 milj. kr och för alternativ 2 till 16,4 milj. 

I december 1973 anmodade departementet följande instanser att avge yttrande över Plan/73: SMHI, Kammarkollegiet, RRV, UKÄ, Fiskeristyrelsen, Lantbruksstyrelsen (efter hörande av berörd Lantbruksnämnd), AMS, Naturvetenskapliga forskningsrådet och Länsstyrelsen i Skaraborgs län (efter hörande av berörda kommuner). Följande organisationer bereddes tillfälle avge yttrande: Kommunförbundet, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges ornitologiska förening, STF, Svenska jägareförbundet, Hornborgasjöns sänkningsförening, LO och TCO. Yttrande inkom även från vattenrättsinnehavarna i Flian.

I remissvaret från Göteborgs universitet framhålls att utredningen givit ”utomordentligt givande sjöekologiska resultat, ... vilka ger värdefulla instruktioner för behandling även av andra sänkningsskadade slättsjöar”. Det anses vidare att ”jämfört med vinsten av en inom landskapet återskapad sjö med unika fågelfaunistiska värden” är ”skador på nyttomark” utanför de föreslagna invallningarna ”av ringa areal”. ”Nödvändigheten av att verkställighetsåtgärderna snarast kommer till stånd bör ävenledes betonas”. Universitetskanslersämbetet hänvisar till yttranden från universiteten i Uppsala, Göteborg, Stockholm och Umeå och förordar vad gäller vattenståndshöjningen alternativ 2. Statens naturvetenskapliga forskningsråd inhämtade yttranden från kommittén för internationella hydrologiska dekaden och från ekologikommittén, som mycket starkt förordade de avgivna förslagen till Hornborgasjöns restaurering med vattenståndshöjning i två steg.

Fiskeristyrelsen understryker att ”Ur fiskets synpunkt är en höjning av vattenytan i Hornborgasjön till nivån +120,5 att starkt förorda. Därigenom skulle mycket goda möjligheter skapas för att återställa sjöns en gång så givande fiske. Om regelbundna utsättningar av ålyngel i sjön komme till stånd, och ett rationellt bottengarnfiske bleve etablerat, skulle fisket ge god ekonomisk avkastning”. 

Sveriges ornitologiska Förening (SOF) framhåller att ”Vid valet mellan de alternativa förslagen vill föreningen varmt förorda alternativ 2, d.v.s. att bl.a. Vallsjöns medelvattenyta höjs 1,5 m” samt att det ”är viktigt att vattenståndet genom en kombination av alternativen 1 och 2 höjs i etapper”. Invallningar bör enligt föreningen ”begränsas till ett minimum och endast utföras där det är oundgängligen nödvändigt”. Det förutsätts ”att man vidgar sitt synfält även till andra faktorer än antalet torrlagda eller våtlagda m2 mark”. 

Svenska Naturskyddsföreningens (SNF) remissutlåtande understryker att ”Från naturvårdssynpunkt är alternativ 2 utan tvekan det bästa alternativet, speciellt om den möjlighet, som utredningen påpekar, att kombinera de båda alternativen tas till vara, så att vattenytan höjs etappvis till den slutliga nivån 1,5 m över nuvarande yta. Föreningen tillstyrker livligt att restaurering kommer till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med detta förslag”.

I remissvaren från lokala jordbruksorganisationer poängteras däremot det forna sjöområdets ökande odlingsvärde och nu ställs krav på invallningar. ”Ett ur markägaresynpunkt mycket tilltalande projekt för att skydda jordbruksjorden är att avskära södra delen av sjön genom en vall vid Almeö - Orenabb” (Tvärvallen). Eftersom ”Hornborgaån kan ledas till sjön norr om en eventuell vall, bör några nämnvärda förluster ur limnologisk och ornitologisk synpunkt ej uppkomma därav. Utökas dessutom invallningarnas antal och omfattning i norra delen av sjön bör ett ur markägaresynpunkt tillfredsställande slutresultat av dämningen kunna uppnås” (LRF 1974-03-29). Dessutom efterlyses muddring som restaureringsåtgärd. Lantbruksnämnden (11-1658/73, Dir. Sten Zachrison) framhåller att eftersom ”kostnaderna för invallningar under senare år inte vuxit lika snabbt som markvärdestegringarna”, bör fler vallar byggas. Lantbruksnämnden påpekar vidare att invallningar och pumpanordningar är aktuella för markägarna även i ”det fall att en sjörestaurering ej skulle komma till stånd. Sådana åtgärder torde komma att aktualiseras inom en 30-årsperiod”. Orsaken är den nivåsänkning som torvjordarnas fortlöpande mineralisering förorsakar.

Länsstyrelsen (11.80-3654-73) sammanfattar de lokala synpunkterna och betonar ”det gemensamma intresset för jordbruket och naturvården av att en restaurering kommer till stånd och tillstyrker att ett principbeslut i enlighet med naturvårdsverkets förslag fattas”. Frågorna om Tvärvall och andra invallningar föreslås bli utredda.

Medan yttrandena från den vetenskapligt baserade naturvården har de inledningsvis nämnda problemställningarna i tid och rum som logisk och ekologisk bakgrund, fokuseras remissvaren från de lokala intressenterna på att i det korta tidsperspektivet på nytt söka exploatera sjöområdets torvmarker. I Lantbruksstyrelsens yttrande (11 I 626/73) refereras till Lantbruksnämndens önskningar om såväl Tvärvall som ytterligare invallningar, vilka förr eller senare anses bli nödvändiga som högvattenskydd. I sammanfattningen infogar Styrelsen emellertid även andra synpunkter än torvjordsinvallning: ”Lantbruksstyrelsen anser att det med hänsyn till Hornborgasjöns värde som forskningsobjekt och naturtyp ur både nationell och internationell synpunkt finns starka skäl för en restaurering av sjön”. 

Jordbruksdepartementet konstaterar, att ”Samtliga remissvar ställer sig i princip positiva till en förbättring av Hornborgasjöns nuvarande status. ... Kritik mot utredningen riktas främst från markägarnas sida. Därvid efterlyses bl.a. en detaljerad genomgång av hur varje enskild brukningsenhet skulle drabbas. Remissinstanser inom jordbrukssektorn framhåller också att de förändringar som skett inom jordbruket och den allmänna höjningen av markpriserna har medfört att nedläggningen av jordbruksenheter inte blivit så kraftig som beräknats i utredningen. Höjningen av markpriserna har vidare fört med sig att ytterligare invallningar för att skydda åkermark kan antas ha blivit lönsamma.” (Jordbruksdepartementet Prop. 1975:1. Bil 11.) Det bör här erinras om att den jordbruksekonomiska analysen i utredningen om Hornborgasjöns framtid genomförts av Lantbruksnämnden i Skaraborgs län, som på anmodan av Lantbruksstyrelsen bedömt nuläge och ställt prognoser för de ”jordbruksekonomiska konsekvenserna av en eventuell restaurering av Hornborgasjön” (PM till SNV 1970-07-13). I Lantbruksnämndens remissvar 1974 skriver emellertid Direktör Zachrison ”att åkerjorden inom Hornborgasjöområdet kommer att bibehållas i produktion”, och att ”priset på åkerjord stigit kraftigt även inom detta område. Till utvecklingen har också de senaste årens väderleksbetingelser bidragit. Dessa har varit mycket gynnsamma för växtodling på torvjord.” Torvjordsvärdet synes således ha varierat med vädret. 

Med hänvisning till argumenten att dels ”nedläggningen av jordbruk inte blivit så kraftig som utredningen beräknat” (utredningen genomförd av Lantbruksnämnden), dels markpriserna stigit under perioden 1970-1975 samt att ytterligare invallningar för att skydda torvjordar vid Hornborgasjön ”kan antas ha blivit lönsamma”, uppdrar nu Regeringen i regleringsbrev 1975-06-26 åt Naturvårdsverket att utföra ”viss kompletterande utredning” (SNV 1975-07-16), som ”bör omfatta en ytterligare beräkning av markskadorna, redovisa lönsamheten och naturvårdskonsekvenserna av alternativa förslag till invallningar samt en jordbruksekonomisk bedömning.” Denna andra utredning tillkom således främst genom att den lokala Lantbruksnämnden ändrade egna prognoser för torvjordsodling och agerade för invallningar, i första hand för Tvärvallen mellan Almeö och Orenabb, varigenom Hornborgasjön skulle ha delats i Restsjön och Dagsnäskärret. 

Nya grupperingar för verkställande av Plan/73

För att genomföra ”viss kompletterande utredning” och verkställa restaureringsprojektet enligt Plan/73 tillkom följande grupper. 

    1) 1975 bildades Arbetsgruppen (ordf. LE. E) för Hornborgasjöns restaurering med representanter för SNV, Lantbruksstyrelsen, Lantbruksnämnden och Länsstyrelsen. Sammanträdena protokollförda. 

    2) En grupp om 3 tjänstemän (Sven Rosén SNV, Torsten Larsson SNV, Tomas Hertzman Lst) varav en ordförande (SR), tillkom med uppdrag att fullfölja arbetet enligt i Plan/73 fastställd metodik och målsättning. Sven Rosén projektledare på heltid fr.o.m. 1983-01-07 (SNV Dnr 122-5487-83 A). Gruppen, nedan benämnd Tjänstegruppen, hade nära samarbete med Lantbruksnämnden (Jan Lundgren). 

    3) I en Samrådsgrupp ingick representanter för SNV, Länsstyrelse, Lantbruksnämnd, Skara och Falköpings kommuner, Ranstadsverket, LRF, Markägare vid sjön, Hornborgasjöns sänkningsföretag, vattenfallsägarna nedströms sjön samt jaktvårds- och naturskyddsföreningarna i Skaraborgs län. Sammanträdena protokollförda.

Kompletterande utredning. Plan /76. Beslut om restaurering.

”Sedan den ovannämnda kompletterande tekniska utredningen utförts skall en granskning av denna ske från limnologisk och ornitologisk synpunkt och en bedömning av de föreslagna vallarnas inverkan göras” (SNV Program 1975-07-03). ”Verket har också utgått ifrån det övergripande syftet med Hornborgasjöutredningen, att ur naturvårdssynpunkt säkerställa Hornborgasjöns framtid, är tillämpligt även på denna ytterligare utredning” (SNV Dnr 245-4196-75).

Plan/73 ansåg invallningar vid Härlingstorp - Tranum och Sätuna - Bredegården vara tekniskt och ekonomiskt realistiska företag. 

Fig 7 Översikt över omfattningen av invallningar enligt planer och krav.
A) Plan/73
B) Plan/76
C) Lantbruksnämndens krav
D) Plan 80-81 med 12 pumpstationer för "framtidssäker" odling.
Plan/83-84 omfattar invallningar enligt Plan/80-81 och vattenhöjningen med först 80 cm och om vallarna visar sig vara täta - med ytterligare 55 cm.
I Plan/85-86 har höjningen reducerats till endst ca 80 cm och invallningen av jordbruksmark till Härlingstorp

Efter granskning av den kompletterande utredningen anses det vara ekonomiskt motiverat att endast föreslå viss utökning av invallningar vid Kärrtorp - Bjällum och Sätuna - Bredegården (SNV Dnr 245-4196-75. Plan/76, Fig. 7 B. 

Förslag om vall vid Ytterberg utdöms. (Betr. alternativ till Tvärvallen är invallning av Hornborgamaden inte ekonomiskt försvarbar och en skisserad vall syd Almeö har en sträckning som från naturvårdssynpunkt inte kan godtas.) Kritik riktas mot den generösa värderingen av lågt liggande torvjordar eftersom även icke längre utnyttjad mark betecknas åker (Björk 1975, Swanberg 1975). 

Den av Lantbruksnämnden och andra lokala lantbruksorganisationer föreslagna Tvärvallen  (Fig 7C) kritiseras mycket starkt och förkastas helt av ekologiska och naturvårdsmässiga skäl (SNV 1976, Dnr 245-4196-75: Björk Bil. 2, Swanberg Bil. 3). Tvärvallen (basbredd ca 27 m) avsågs gå längs den omgrävda Hornborgaån, via Almeö och Orenabb till Flian nedströms regleringsdammen samt inkludera omgrävningar av kanaler och avledning av det från söder tillrinnande vattnet till en punkt nedströms dammen. I framställningen 1976-02-10 till Regeringen förordar SNV ”att en restaurering av Hornborgasjön snarast kommer till stånd på sätt som angivits i verkets skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 november 1973. Restaureringen bör således genomföras enligt det ursprungliga dämningsalternativet 2 och utan uppförande av skyddsvall mellan Almeö och Orenabb.” Efter granskningen av kompletteringsutredningen begärdes inte längre någon limnologisk kontroll av tillkommande invallningsplaner

Samtliga nu utvalda remissinstanser ställer sig positiva till att en restaurering av Hornborgasjön kommer till stånd; Kammarkollegiet, Fiskeristyrelsen, Länsstyrelsen, Kommunförbundet och Vattenrättsinnehavarna i Flian tillstyrker restaurering enligt SNV:s förslag, medan LRF och Hornborgasjöns sänkningsföretag förordar byggande av Tvärvall. Lantbruksstyrelsen konstaterar, att från jordbrukssynpunkt är Tvärvall-förslaget lämpligast, men motsätter sig inte fullständig restaurering av sjön om detta är angeläget från naturvårdssynpunkt (Jordbruksdep. Prop. 1976/77:100 Bil 13). Med anledning av motionerna 1976/77:291, 1976/77:521 och 1976/77:524 beslutar Riksdagen 1977-06-01 om restaurering av Hornborgasjön i överensstämmelse med Plan/73 alternativ 2 (med invallningsförslag enligt Plan/76, Fig. 7 B). Enligt Regeringens (Jordbruksdep.) beslut 1977-06-30 ”bör det fortsatta utredningsarbetet begränsas till att omfatta endast detta restaureringsalternativ”. Regeringen uppdrar åt SNV att genomföra de ytterligare utredningar, bl.a. detaljerade markskadeberäkningar, som erfordras för att en ansökan om Hornborgasjöns restaurering skall kunna ges in till vattendomstol.

Verksamheten 1977-1982. Plan/80-81. Ansökan till Vattendomstolen. 

Ovannämnda Tjänstegrupp fortsatte överläggningarna med lokala lantbruksorganisationer och enskilda markägare, som efter hand ställde ytterligare krav på invallningar, förlängning av tidigare diskuterade vallar samt flyttning av vallar längre ut i sjöområdet. Från Almeö krävdes exempelvis vall tvärsöver viken mot Rönäs udde. Vallar önskades även för skydd av strandskog med al och björk.

SNV hemställer 1980-07-09 (Dnr 224-3649-77) att Regeringen bemyndigar verket att inge ansökan (Plan/80-81) till Vattendomstolen och föra talan i målet. Efter erhållet bemyndigande anhöll SNV 1981-01-19 hos Vattendomstolen om tillstånd att för naturvårdsändamål restaurera och reglera Hornborgasjön. Höjningen förutsattes ske i två etapper, varvid den första skulle omfatta en tid av högst 8 år. ”Under denna tid, då en viss återställning av sjön förväntas ske genom inverkan av vind, vågor och is mot sjöns botten och stränder, blir medelvattenståndet under vegetationsperioden ca + 119,8 m” (ansökan sid. 22). Ansökan gällde emellertid inte längre Plan/73 utan höjning av vattnet i en andra Vallsjö, Vallsjön II.

Företaget hade nämligen utökats till att omfatta sammanlagt 25 km vallar (Figur 7 D, främst på torvjord och kalkgyttja, och därtill ca 80 ha permanent byggnadsområde. Enligt Plan/80-81 skulle endast ca 20 % av de våtmarker, som naturligt tillhört sjöområdet, komma att bevaras om invallningsprojektet genomfördes (Vattendomstolens yttrande sid. 44). Eftersom betydande tekniska svårigheter kunde förutses beträffande underlaget för vallar, hade vallkrönen sänkts med 0,5 m. Vegetationsmedelvattenståndet hade sänkts från +120,50 till +120, 35 m. För att hålla grundvattenståndet på en för odling godtagbar nivå fordrades 12 pumpstationer i de invallade områdena. Till de i ansökan upptagna vallprojekten hör även invallning av Hornborgamaden, trots att den tekniske konsulten upprepade gånger förklarat att förutsättningarna för invallning visat sig ytterst ogynnsamma (K. Dahlgren), bl.a. vid sammanträde nr 6 med Arbetsgruppen, SNV 1979-03-22). I de av Tjänstegruppen i nära samarbete med Lantbruksnämnden framtagna och av Arbetsgruppen sanktionerade vallplanerna har de lokala jordbruksintressena haft så stort inflytande, att SNV:s ”uppfattning är att ... invallningarna är av central betydelse för företagets genomförande. ... Sökanden har förutsatt att invallningarna skall utgöra ett villkor för tillstånd” (VA 10/81 sid. 33). Lantbruksnämnden yrkade dessutom på ytterligare förlängning av vallen vid Bjällum med 600 m samt på invallning av Ytterbergsviken, i sistnämnda fall med stöd av Länsstyrelsen med dess Naturvårdsenhet.

”En restaurering av Hornborgasjön har länge ansetts som en av de mest angelägna uppgifterna för den svenska naturvården. Bland förespråkarna för naturvårdens intressen i Sverige och utomlands råder stor enighet om att sjön som ekosystem och som naturvårdsobjekt över huvud taget intar en unik ställning” (VA 10/81 sid. 70). ”Vid bedömning av företagets tillåtlighet utgår vattendomstolen, liksom parterna i målet, från att företaget utföres med de skadeförebyggande invallningar som omfattas av ansökningen i målet. Vattendomstolen finner därvid att de skador och olägenheter som företaget medför ej står i missförhållande till den nytta ur naturvårdssynpunkt som uppkommer av företaget, vartill kommer att företaget i vissa hänseenden i hög grad även är till nytta ur jordbrukssynpunkt” (VA 10/81 sid. 74). Med de invallningar Naturvårdsverket ”begärt tillstånd att utföra” anses Hornborgasjöns restaurering för naturvårdsändamål vara tillåtlig enligt Vattendomstolens yttrande 1982-02-11. Tillåtligheten prövas av Regeringen. Efter domstolens yttrande begärde Lantbruksnämnden (handläggare Jan Lundgren) och Länsstyrelsen (Naturvårdsenheten, handläggare Tomas Hertzman) återigen att Ytterbergsvallen skulle byggas (Lbrn 002-286/82, Lst 11.80-685-82). Lantbruksstyrelsen och Jordbruksdepartementet avslog begäran. Utöver mycket stora naturvårdsmässiga förluster skulle kostnaden för torvjordsinvallningen vid Ytterberg ha uppgått till 100 000 kr per ha (Jordbruksdep. 267/82).

Av geologiska, ekologiska, ekonomiska och allmänna naturvårdsskäl förkastades i Plan/73 förslag om vallbyggen vid och inom sjöområdet, med undantag för Härlingstorp - Tranum- och Sätuna - Bredegårdenområdena samt Stenumsmaden (vall obligatorisk, markförhållanden tillfredsställande). 

Kunskapen om 

1) dränerade torvjordars kortvariga hållbarhet, 

2) Hornborgaområdets stratigrafi samt 

3) sjön och dess omland av kärrmark som ekologisk enhet i det naturgivet formade bäckenet, utgjorde självklara basalelement för Plan/73 eftersom ”en restaurering av Hornborgasjön framstår som en av de mest angelägna naturvårdsuppgifter som för närvarande föreligger i vårt land” (SNN Dnr 376/65). ”Där grundförhållandena är så svåra som runt Hornborgasjön med dess synnerligen växlande jordartsförhållanden räknar sökanden (SNV) med att vissa störningar inträffar såväl vid utförandet av anläggningarna som vid vattenståndshöjningen. Störningarna kan vid utförandet främst förväntas bli en följd av den dåliga bärigheten inom många områden och till följd av ogynnsam väderlek” (VA 10/81, yttrandet sid. 32). Enbart kännedomen om jordarter och stratigrafi skulle i princip ha avhållit SNV från att ge efter för lokala krav på invallningar andra än de som varande realistiska föreslagits i Plan/73. De provinsiella intressena att invalla torvjordar skulle dessutom bestämt ha avfärdats med hänvisning främst till den helt överordnade målsättningen att naturvårdsmässigt återställa sjöområdet, på samma sätt som de lokala lantbruksorganisationernas massiva agerande för Tvärvallen och invallningen av Ytterbergsmaden kraftfullt avvisades med naturvårdsargument (Björk 1975, Swanberg 1975, 1980 b, 1982, Sv. Naturvårdsfond 1981-07-27) och fick direkt genomslag hos Lantbruksstyrelsen. Naturvårdsverkets Arbets- och Tjänstegrupper, som utarbetat ansökan till Vattendomstolen, har således inte haft kompetens att på egen hand föra fram sakargument ”rörande vallarnas inverkan på naturvårdsintressena” (Arbetsgruppens möte nr 9, 1980-04-10). Plan/73 utgick från att staten skulle bära huvudansvaret för restaureringen och att detaljutformningen beträffande mark, som inom sjöområdet togs från brukningsenheter, skulle kompenseras med ersättningsmark eller med annan form för ekonomisk ersättning. Genom Lantbruksstyrelsens yttrande att inte motsätta sig ”fullständig restaurering av sjön, om detta är angeläget från naturvårdssynpunkt” (Jordbruksdep. prop. 1976/77:100) gavs dessutom en klar signal om Styrelsens respekt för restaureringens huvudargument. De orealistiskt överdrivna vallplanerna kom att äventyra hela restaureringsprojektet. I sin årliga revisionsrapport för Statens naturvårdsverk budgetåret 1982/83 konstaterar Kammarkollegiets revisionskontor beträffande Hornborgasjöprojektet ”att det tycks inte finnas någon befattningshavare inom verket, som har ett totalt grepp om projektet”; ”en fast och målmedveten planering och organisation” saknas (Dnr 53-80/83).

Tjänstegruppen sänker vattennivån. Vallarna bibehålls. Plan/83-84.

Efter det att Vattendomstolen i februari 1982 funnit restaureringsprojektet tillåtligt med de invallningar som SNV ”begärt tillstånd att utföra”, och efter det att Regeringen 1982-09-16 lämnat tillstånd till restaurering, meddelas 1982-12-29 i Skaraborgs Läns Tidning att Verket med anledning av osäkerhet beträffande läckage från den höjda sjön avser begära tillstånd att reducera vattenståndshöjningen till 70 à 80 cm. Höjning enligt etapp 2 skulle skjutas på framtiden. Ett år senare deklarerar projektledare Sven Rosén: ”Det är säkerhetsriskerna som fått SNV att justera sin ansökan” (SNV, Arbetsgruppens sammanträde 1983-11-17) och i skrivelse 1983-11-18 till Länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarar han att ”De geologiska förutsättningarna för invallningen av markerna vid Hornborgamaden har efter hand visat sig vara mindre goda. Möjligheterna till en tillfredsställande torrläggning av dessa marker ökar väsentligt om den blivande vattenståndshöjningen begränsas. En lägre vattenståndshöjning medför en ökad säkerhet även för övriga i företaget ingående invallningar. Av anförda skäl avser naturvårdsverket nu att begränsa vattenståndshöjningen till ca 0,8 m jämfört med det ursprungliga företagets 1,4 m. Från naturvårdssynpunkt bedöms värdet av en restaurering bli godtagbart även med denna vattenståndshöjning. Eventuellt kan, om detta bedöms tekniskt möjligt och om behov från naturvårdssynpunkt uppkommer, den av regeringen tillåtlighetsförklarade höjningen av sjön genomföras senare. Vissa åtgärder avses vidtagas för att underlätta en sådan eventuell framtida höjning.” ... ”Skadeförebyggande invallningar kommer även med den lägre höjningen att erbjudas i samma omfattning som i det ursprungliga företaget” (SNV Dnr 224-1691-79 Ns). Vilket betyder: visserligen är torvmarksinvallning högprioriterad i projektet, men även från naturvårdssynpunkt ’bedöms’ resultatet bli godtagbart, trots ytterligare avsteg från Plan/73. Reduktionen av vattenståndshöjningen motiverades således med rent tekniska skäl och med förutsättningen att de av SNV begärda vallarna skulle byggas.

Från limnologisk synpunkt framfördes fackmässig kritik av förslaget att närmast halvera vattenståndshöjningen (Björk 1983). På anmodan av SNV tvingades nu den alltsedan 1967 anlitade tekniske konsulten, som dels upprepade gånger varnat för äventyrliga invallningar, dels beträffande Hornborgamaden direkt avrått från vallar, att av stabilitetstekniska och läckagemässiga skäl deklarera riskerna med de av Tjänste- och Arbetsgrupperna planerade invallningana vara så stora ”att konsultansvar för funktionen ej kan tagas” (A. Anderssons Ingenjörsbyrå AB 1982). Det visade sig nämligen att Tjänste- och Arbetsgrupperna utan tillgång till godtagbart geologiskt och geohydrologiskt material begärt tillstånd att utföra de invallningar, för vilka planer inlämnats till Vattendomstolen. Följdriktigt pekar Sveriges Geologiska undersökning i sitt remissvar på de grava bristerna i det till Vattendomstolen inlämnade materialet: ”Mot bakgrund av det knapphändiga material som presenterats kan SGU inte i egentlig mening bedöma de geologiska förutsättningarna för projektets genomförande” (SGU Dnr 21.4-82-321-U).

Eftersom problemen med vallkonstruktion och läckage vid Hornborgamaden var välkända sedan invallning där avskrevs i Plan/73, skulle inte heller Lantbruksnämnden och Länsstyrelsens naturvårdsenhet senare ha ivrat för invallning, lika litet som beträffande Ytterbergsmaden. (En uttömmande utredning om ekologiska och ekonomiska fördelar av slopad invallning av Hornborgamaden lämnas av Swanberg, bl.a. i skrivelser till SNF och SkNF 1984-05-10.) I den nu aktuella planeringen (Plan/83-84) förfäktar emellertid SNV fortfarande invallningar, nu med 80 cm vattenståndshöjning. Markägarna skulle belastas med kostnader för drift och underhåll (SNV, Arbetsgruppen 1983-11-17). Planerna innefattade djupa pumpbrunnar, som skulle göra invallningarna ”framtidssäkra”. Avtal mellan markägare och SNV om utförande, drift och underhåll av invallningar kom också att träffats (SNV Dnr 227-5744-85 Ns, LRF Skaraborg 1986-02-25).

Beträffande föreslagna invallningar understryker Lantbruksstyrelsen ”de svåra byggnadstekniska förhållandena som råder i stora delar av området” och ”Styrelsen förutsätter att naturvårdsverket som huvudman för restaureringen åläggs att ansvara för framtida drift och underhåll av hela restaureringsföretaget inklusive invallningarna” (LBS Dnr 38 193/82). Regeringen uppdrar åt Lantbruksstyrelsen att medverka till att ersättningsmark erbjudes ”jordbruksföretag som drabbas av mera betydande intrång i rörelsen till följd av restaureringen” (Jordbruksdep. 267/82). 

Naturvårdsverkets styrelse beslutade 1983-03-09 att ”Det fortsatta arbetet skulle inriktas på att söka fullfölja det sökta företaget i två etapper. Definitiv ställning till den andra vattenståndshöjningen skulle dock ej tas förrän erfarenheter av den första höjningen förelåg” (SNV protokoll 3/83). Därmed ansågs den i dagspressen omskrivna ”handlingsförlamningen” vara bruten. Verket ”avser att genomföra etapp 2, den högre dämningen, senare. En förutsättning är dock givetvis att erfarenheterna av den första höjningen - vallarnas funktion - visar att etapp 2 är genomförbar. Observera att även i den ursprungliga ansökan sökte naturvårdsverket om rätt att få höja i två etapper. Skillnaden nu är att vi av säkerhetsskäl samt formella skäl anhåller om rätt, om så visar sig nödvändigt, att nöja oss med etapp 1” (SNV, Esping 1984-01-19).

Utredningskaos

Tjänste- och arbetsgruppernas oförmåga att bedöma geologiska realiteter i anslutning till invallningar resulterade således i utredningsmässigt kaos. Efter det att utlåtandet om läckagerisker infordrats från A. Anderssons Ing. byrå, som tidigare ”upprepade gånger ... med eftertryck varnat och rent av avrått oss från invallningarna vid Hornborgamaden” (SNV, Esping 1984-01-19), upplyses i en intern PM att en ny konsult presenterat planer på vallar, som flyttats ännu längre ut i sjöområdet. Från Länsstyrelsens Naturvårdsenhet (Tomas Hertzman) underrättas sakägarna om att ”restaureringsplanerna drabbats av störningar. Detta innebär att ytterligare kunskap måste inhämtas innan vattenmålet kan rulla vidare” (Lst Dnr 11.111-1978-83). Redan innan det för Tjänstegruppen erforderliga kunskapslyftet konstaterats, förutsattes således markägarna av SNV ta det ekonomiska ansvaret för kostnader i anslutning till invallningsanläggningarna. Handlingarna till Vattendomstolen beräknades kunna inlämnas under januari 1984. Avsikten uppgavs vara att inte släppa det redan erhållna tillåtlighetstillståndet för ”det stora företaget” utan endast begära ”att få stanna vid den lägre etappen”. (Arbetsgruppens sammanträde 1983-11-17.) Kunskapslyftet gav till resultat en sänkning av den nivå till vilken vattnet skulle höjas.

För att allmänt demonstrera erforderlig elementär undersökningsmetodik, klarlades tillsammans med Gunnar Digerfeldt, professor i Kvartärgeologi, lagerföljdsförhållandena vid Hornborgamaden (Björk 1985). En transekt från maden, vinkelrätt över det tilltänkta vall-läget och ut mot blockholmarna i förlängningen av Orenabb visade direkt geohydraulisk förbindelse mellan holmarna och den invallade, med brunnar och pumpar ”framtidssäkrade” Hornborgamaden; således överhängande risk för läckage från sjön till invallad mad med sjunkande nivå. (Transekt och karta sid. 125-127 i Björk 1985).

Restaurering av sänkta sjöar kan i princip ske på tre sätt: genom 

  1.      höjning av vattenståndet,
  2.      sänkning av bottnen, 
  3.      kombination av vattenhöjning och bottensänkning. 

Då den nu 20-åriga utredningen om Hornborgasjöns restaurering 1984 helt uppenbart gått i stå, framfördes som diskussionsinlägg möjligheten att tillämpa det tredje alternativet (Björk 1985). Kemisk, teknisk och ekonomisk analys av sjöns kalkgyttja som medel mot försurning visade sig nämligen positiv (SNV, Dickson 1985). Diskussionen om tillämpningen på Hornborgasjön av det tredje här nämnda restaureringsalternativet fördes inte vidare eftersom SNV beslöt sig för att den reducerade vattenståndshöjningen skulle kombineras med slopandet av invallningar för jordbruksändamål. ”The underlying ground had been found too weak to carry new embankments, and this had given the funding agencies cold feet (J.O. Pettersson, SNV: IWRB protokoll, sept. 1986). Således kasserades Tjänste- och Arbetsgruppernas mångåriga planering. Grupperna skulle nu förbereda nytt vattenmål.

Experiment med slåtter och bottenbearbetning

SNV övertog 1984-07-01 ledningen av arbetena i sjön (tidigare Länsstyrelse och AMS). Experimenterande med maskiner och metoder förekom emellertid redan 1981 i Tjänstegruppens regi, varvid fordon med en vikt upp till 13 ton sjösattes. Ordinär bandvagn av den typ, som tidigare under ett antal år kommit till användning i Tåkern införlivades. Utöver traktor och 4-hjulsdrivna amfibiefordon införskaffades på marknaden nu tillgängliga månghjuliga modeller. För bottenbearbetning laborerades med bl.a. rotorkultivator, rotorharv, spikfräs och tallriksredskap (Länsstyrelsen PM 1983-11-01). Den under utredningsperioden slutgiltigt framtagna och i Plan/73 redovisade metoden för korrekt bottenbearbetning modifierades; behandling även av bottnar med växande vassbestånd, bearbetningsdjup mindre, rotorhastigheten högre, finfördelning och inblandning av levande och dött växtmaterial i sedimentet (Naturvårdsverket 1997).

Argument för låg vattennivå

Utöver tekniska skäl för lägre höjning infördes fr.o.m. 1983 allt starkare argumenten, att en sjö med ringa vattendjup från ornitologisk synpunkt skulle bli betydligt mer attraktiv, arealen med grunt vatten skulle bli större och de ekologiska betingelserna i alla avseenden mer fördelaktiga. Argumenten, som sades bygga på ”ny kunskap”, framfördes på hög aggressivitetsnivå. Tjänstegruppen hade nära samarbete med Sveriges Ornitologiska Förening och Svenska Naturskyddsföreningen. Båda föreningarna gav sitt oreserverade bifall och ställde sina tidskrifter till förfogande för de nya åsikterna. Begreppet ”ny kunskap” definierades inte, men en resa till våtmarker för fågelproduktion i Amerika synes ha gjort djupa, kunskapslyftande intryck, manifesterade i reseberättelsens slutkläm ”en amerikansk våtmarksspecialist kallar vatten djupare än 45 cm för värdelösa vatten!” (Tomas Hertzman & Persson 1984).

Enligt Tjänste- och Arbetsgrupperna skulle således det svårt sänkningsskadade ekosystemkomplexet efter en höjning med ca 80 cm ingå i ett för fågellivet bättre, närmast optimalt och statiskt tillstånd. Man gör då jämförelsen mellan den senast tilltänkta, reducerade höjningen och den av grupperna tidigare lanserade Vallsjön II. Originalplanen för restaurering, Plan/73, för vilken Björk och Swanberg bar det ekologiska ansvaret, skulle självfallet ha gett större miljömässig mångfald, inklusive grunda vattenområden och våtmarker i bl.a. Lerviken, Hornborga- och Ytterbergsmaderna. 

Invallningarna slopas. Plan/85-86. Ny remissomgång. Ny ansökan till vattendomstolen. VA 75/88.

”Efter hand som restaureringen har förberetts har det visat sig att planerna på en invallning av sjön varit mindre lämpliga ... Naturvårdsverket har därför ... utarbetat ett restaureringsalternativ utan vallar. Genom det alternativet uppnås en mer fullständig restaurering som samtidigt bedöms vara gynnsammare för fågellivet” (SNV verksamhetsberättelse 1986/87). Medan Verket i anslutning till VA 10/81 anser att ”invallningarna är av central betydelse” för projektets genomförande, hävdas i VA 75/88 att ”ändamålet med restaureringen förfelas” om invallningar kommer till stånd. Eftersom de tekniska skälen (läckage) för sänkning av vattenståndet hade bortfallit, måste planändringen vila på ”ny kunskap” om fördelarna med ringa vattendjup.

I skrivelse till Regeringen 1985-12-20 (SNV Dnr 227-5744-85 Ns) anhåller SNV om medgivande att med återkallande av nuvarande ansökan till vattendomstolen inlämna ny ansökan baserad på i huvudsak invallningsfritt alternativ. Verket framhåller nu att ”Med en reducerad vattenståndshöjning blir skadorna på mark mindre. Enligt verkets bedömning ges därmed möjlighet att undvara vallarna mot sjön. På detta sätt erhålles betydande naturvärden och restaureringen blir mera komplett. Nyttan och värdet av företaget blir väsentligt högre”. Kostnaderna för de tidigare planerade invallningarna anses inte längre ”stå i rimlig relation till nytta av dessa”. Dessutom påpekas att ”Nackdelen för staten att för framtiden svara för invallningsanordningarnas drift och underhåll har tidigare ej till fullo beaktats. Det skulle bli ett betungande åtagande att garantera markernas fullgoda avvattning för generationer framåt”. Vidare upplyses Regeringen om att ”Nära hälften av den berörda inägojorden är så lågt belägen att den redan före intrånget utgör mer eller mindre skadad mark ur avvattningssynpunkt. ... Enligt lantbruksnämndens utredning 1970 torde jordbruket efter viss omställning kunna leva vidare utan större olägenhet”. Den lägre vattenståndshöjningen (0,8 m) ”leder sannolikt till en från fågelsynpunkt fördelaktigare fördelning mellan olika vegetationstyper än det tidigare förutsatta vattenståndet. Sjöns åldrande sker inte med större hastighet än att man för lång tid åstadkommer en fungerande fågelsjö.” Särskild information om ansökan översändes till Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) och Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) samt deras lokalorganisationer. Föreningarna anlitas därefter som remissinstanser. 

Markägarna finner ”det märkligt att naturvårdsverket nu, mer än 20 år efter det att utredningsuppdraget lämnades och sedan åtskilliga millioner kronor nedlagts på enbart utredningsarbete, begär regeringens tillstånd att få återkalla den av regeringen tillåtlighetesförklarade ansökan av år 1981 samt utreda och till vattendomstolen inge en ny ansökan, vars omfattning och verkningar strider mot av riksdag och regering fattade beslut.” Det framhålls att ett restaureringsförslag utan invallning av den värdefullaste inägojorden inte under några förhållanden kan vinna markägarnas godkännande. (LRF Juridiska Byrån 1986-03-07). LRF kritiserar SNV:s mångfald av planer, varvid Verket under ett skede skrev avtal ”med majoriteten av markägarna om underhåll och skötsel av vallarna”. Lantbruksnämnden menar att vissa invallningar torde vara realistiska att utföra och informerar om att den förvärvat ersättningsmark i det berörda området. ”Lantbruksstyrelsen anser att allmänna jordbrukspolitiska synpunkter inte kan åberopas för att bibehålla all här ifrågavarande mark som jordbruksmark” (LBS 38 53/03. ”Trädesbidrag”, ersättning för att inte odla, infördes 1987!). ”Enligt länsstyrelsens uppfattning strider naturvårdsverkets nya förslag mot det av en enhällig riksdag år 1977 fattade principbeslutet om Hornborgasjöns restaurering”. Invallning för att skydda utvecklingsbart jordbruk ”möjliggör en andra sjöhöjningsetapp, vilken är nödvändig för fullgod sjörestaurering samt skapande och underhåll av sådana våtmarker som svarar mot det långsiktiga naturvårdsintresset” (Lst 11.80-73-86). Länsstyrelsen avstyrker förslaget att SNV skall få Regeringens medgivande till ny ansökan. En grupp reservanter tillstyrker ansökan, under förutsättning att vattenlagens villkor om skadeförebyggande åtgärder och ekonomisk gottgörelse till enskilda jordbruksföretag uppfylls.

SNF (Dnr 27/86, 1986-03-10) hänvisar i sitt remissvar till att ’ny kunskap’, ”som tillkommit under de allra senaste åren ger vid handen att en höjning av vattennivån med c:a 0,8 m (räknat från den s.k. Vallsjöns nuvarande yta) antagligen är tillräcklig för att skapa optimala förutsättningar för ett rikt fågelliv”. Föreningen finner det angeläget ”att planerna på skyddsvallar avskrivs på så många ställen som möjligt”. 

SOF (1986-02-15) konstaterar att ”Den högre nivån (= höjning enligt Plan/73 alt 2, men reducerad till +120,4 m) skulle naturligtvis ha säkerställt Hornborgasjöns existens som sjö för i princip all framtid. Emellertid yppades tveksamhet inför den högre nivån enär vattendjupet skulle kunna bli för stort för fågellivet och alltså kunna ge ett sämre restaureringsresultat än om man stannade vid den lägre nivån. Bland annat skulle den högre nivån i kombination med vallarna (= Plan/80-81, ’Vallsjön II’) kunna ge ogynnsamma strandförhållanden”.

Regeringen gav 1986-05-15 SNV i uppdrag att hos Vattendomstolen (mål VA 75/88), ansöka om restaurering av Hornborgasjön i enlighet med Verkets senaste förslag; Plan/85-86. I ansökan framställs såväl syftet med restaureringen som åtgärderna för att infria målsättningen fortfarande vara i överensstämmelse med den grundmodell som gällde för Plan/73, vilken även angavs gälla beträffande mål VA 10/81, d.v.s. Plan/80-81 för ’Vallsjön II’. Det avser åtgärder för vegetationsdirigering, utformning av mynnings- och avflödesområden, igenläggning av kanaler, säkerställande av häckningsöar, betning av strandnära områden etc. Argumenten för de limnologiskt erforderliga åtgärderna upprepas; man tillskapar vatten- och isrörelser med samma ekologiska effekt och samma prognoser ställs för bildning av plaur (benämns i ansökan ’gungfly’) etc.

Den för sjöns framtid helt avgörande differensen är emellertid, att ansökan inför VA 10/81 gällde vattenståndshöjning med 1,4 m, medan ansökan inför VA 75/88 endast gäller höjning med 0,8 m. Med referens till den limnologiska utredningen inför Plan/73 (Björk 1972, sid. 14-15), upprepas beskrivningen av sjöns tillstånd och rika fågelliv mellan tredje och fjärde sjösänkningarna, då sommarmedelvattenståndet var ca +120 m. ”Det innebär att förhållandena i sjön under denna period är av intresse vid bedömningen av sjöutvecklingen vid ett vegetationsmedelvattenstånd av 119,85 cm” (ansökan Bil B, sid. 15). Vid ekologisk prognostisering är det emellertid gravt felaktigt att jämföra ekosystemutvecklingen under ett tidigt transitstadium med utvecklingen efter det att systemet under ca 100 år ytterligare belastats med extremt svåra sänkningsskador, delvis av irreversibel karaktär. Något ekologiskt berättigande att på detta vårdslösa sätt argumentera för endast 0,8 m vattenståndshöjning finns inte. Det svårt sänkningsskadade ekosystemet kräver nämligen bl.a. extra stor vattenvolym som kompensation för att i sin funktion (metabolism) klara belastningen, speciellt under torrperioder.

I ansökan framhålls, att även under ett torrår likt 1976 kommer ca 24 km2 av sjöarealen att vara täckta av vatten, varvid vattendjupet inom 16 km2 skulle bli 0,5 m eller mer. Detta anses vara ”helt tillräckligt för att förhindra igenväxning av betydelse”. Dock betonas, att ”Också efter vattenståndshöjning finns möjligheter att med maskiner av olika slag eliminera sådan vegetation som bedöms som mindre önskvärd”. De gjorda bedömningarna leder fram till ”att den ofrånkomliga åldringsprocessen genom sedimentation och vegetationsexpansion vid ett vegetationsmedelvattenstånd av +119,85 m inte får en omfattning som motverkar restaureringens huvudsyfte. ... Med dagens kunskap om hur våtmarksekosystem fungerar blir slutsatsen att de positiva effekterna blir bestående för flera generationer framåt”.

Efter Tjänstegruppens 1975-85 utarbetade förslag med erbjudande av efter hand alltmer omfattande invallningar (Plan/76, Plan/80-81, Plan 83-84) framhålls nu på kontrasterande sätt ”att skadeförebyggande åtgärder i form av invallningar mot sjön innebär att ändamålet med restaureringen förfelas och att kostnaderna för åtgärderna för övrigt ej heller står i rimlig proportion till nyttan av desamma. Sökanden (SNV) bestrider därför att utföra skadeförebyggande åtgärder” (VA 75/88, yttrandet sid. 59). I det tidigare vattenmålet (VA 10/81) hävdades att ”invallningarna är av central betydelse för företagets genomförande”.

I yttrande 1990-04-10 förklarar Vattendomstolen företaget vara tillåtligt enligt vattenlagens bestämmelser (1983 års lag). Invallningarna av jordbruksmark har nu reducerats till Härlingstorp - Tranumområdet, d.v.s till det område där Plan/73 ansåg invallning vara realistisk. Lantbruksnämnden, som sedan 1982 haft Regeringens uppdrag att förvärva ersättningsmark, upplyser om att sådan ”till avsevärd del” anses minska intrånget för flera jordbruksföretag (Dnr 227-1200-88 Ns). Dessutom har markområden förvärvats av SNV. Redan 1988-04-15 hade SNV hos Regeringen anhållit om att få återkalla den tidigare ansökan (VA 10/81) om restaurering.

Granskning av restaureringsärendets behandling 1975-1985. Exempel.

Tjänstegruppens irrationella sätt att fullfölja Plan/73, den uppgift som förelagts gruppen, blev föremål för kritisk granskning. I motsats till den fackmässigt raka beslutsprocessen beträffande Plan/73, kännetecknad av uppnådd enighet mellan helt eller delvis motsatta intressen, kom diskussion och beslut beträffande Plan/85-86 att genomgående präglas av konfrontation i politiska, administrativa och fackmässiga sammanhang.

I interpellation (1987/88:39, Sten Svensson (m)) till Chefen för Miljö- och energidepartementet anförs bl.a. att ”21 års utredande inom Statens naturvårdsverk har visat på den orimliga uppgiften att inom verket (SNV) förena dess kompetens som vårdare av viktiga naturvärden med uppdraget att som byggherre i praktiken genomföra restaureringen av Hornborgasjön. Prestige, i förening med beslutsvånda liksom oförmåga att rätt samarbeta med markägare/ortsbefolkningen med flera berörda sakägare i restaureringsfrågan har lett till att verket inte heller kunnat föra restaureringen till ett genomförande”.

Med åberopande av bestämmelserna i riksdagsordningen och regeringsformen görs 1988-01-27 anmälan till Konstitutionsutskottet. KU konstaterar (1987/88:40) ”att riksdagsbeslutet från 1977 har följts fram till 1982. Därefter har arbetet fått en annan inriktning vilket lett fram till förslaget i kompletteringspropositionen 1987/88:150. Handläggningen av ärendet har härigenom inneburit en lång tidsutdräkt som medfört betydande osäkerhet för berörda parter”. 

I avsikt att få prövat ”hur ansvaret i Hornborgasjöärendet förvaltats och förvaltas av naturvårdsverkets och lantbruksstyrelsens tjänstemän i relation till uppdragen från regeringen 1965 och från riksdagen 1977” gjordes 1987-03-30 anmälan till Riksdagens Justitieombudsmän (JO) av S. Björk, K. Curry - Lindahl och P. O. Swanberg. I svar 1987-04-24 anförs att JO:s granskning är av rättslig natur och att det mot den bakgrunden inte finns anledning ”att utreda eller uttala någon egen mening i frågan om hur arbetet med ärendet ifråga från naturvårdssynpunkt lämpligen bör bedrivas” (JO 849-1987).

Plan/85-86. Diskussion och beslut i Riksdag och Regering

Med utgångspunkt från restaureringsprojektets grundplan, Plan/73, redovisas i proposition 1987/88:150 hur företaget utvecklats, inklusive stadierna med agerande för Tvärvall och Ytterbergsvall. Regeringen uppdrog 1982-09-16 åt Lantbruksstyrelsen att ombesörja att ersättningsmark kunde erbjudas jordbruksföretag som vidkänns ”mera betydande intrång i rörelsen till följd av restaureringen”. SNV har enligt nytt förslag 1985-12-16 ändrat uppfattning och föreslår slopande av den invallningsplan Tjänstegruppen utarbetat. ”Om invallning skall ske har verket den uppfattningen att det vore bättre för alla parter om markägaren själv byggde och skötte anläggningarna” (prop. sid. 7).

Efter information från SNV har Jordbruksutskottet besökt Hornborgasjön. Vid en rad hearings med chefen för SNV, med representanter för SNF och SOF samt med ornitologen O Persson har utskottet förmedlats information om SNV:s förslag med reducerad vattenståndshöjning och med S. Björk om sjöns restaurering enligt Plan/73.

SNV hade vidare i augusti 1988 inbjudit representanter för ornitologi och naturvård (Ramsar Bureau, IUCN, IWRB, WWF och SOF) till exkursion vid Hornborgasjön. I ett yttrande från M. Smart (Ramsar Convention, Internat. våtmarkskonventionen) uttrycks meningen att Plan/85-86 i relation till Plan/73 ”remained extremely close to the original conception and introduced only minor modifications and improvements”. Till ”förbättringarna” hör uppenbarligen bl.a. sänkningen av vattennivån med ca 60 cm. Plan/73 har tidigare av Smart i broschyr från IWRB framställts som föredömlig. I yttrande från P.J. Dugan (IUCN) framhålls, att representanterna för de internationella organisationerna undvek att vid SNV:s exkursion diskutera de enskilda planerna, Plan/73 och Plan/85-86. Efter en annan, i september 1990 av SNV vid Hornborgasjön organiserad sammankomst deklareras, att ”Participants at the workshop were not in a position to judge the likelihood of success at Lake Hornborga” (Finlayson 1991).

I skrivelse 1988-11-04 till Jordbruksutskottet kritiseras vattenståndssänkningen enligt Plan/85-86 av bl.a. ämnesföreträdare för kvartärgeologi, zoologi, växtekologi och naturgeografi vid Lunds universitet. I öppet brev till svenska dagspressen förordas Plan/73 av ämnesföreträdare och forskare vid följande institutioner i Tyskland och Österrike: Max Planck Institut für Limnologie, Plön, Institut für Landeskultur und Pflanzenökologie, Universität Hohenheim, Institut für Pflanzenphysiologie, Universität Graz, Institut für Zoologi, Universität Innsbruck, Abteilung für Hydrobotanik, Universität Wien, Institut für Landschaftsökologie und Institut für Landespflege und Botanik, Technische Universität München samt Institut für Ökologie (Abt. Limnologie und Abt. Ökosystemforschung), Technische Universität Berlin. Samtliga var genom exkursioner och fältarbeten i Hornborgasjön liksom genom publikationer och föreläsningar om restaureringsprojektet väl insatta i problemställningarna. 

Miljöpartiet framhåller i motion 1988/89:Jo1 risken att vattenståndshöjningen med det nya förslaget kan bli otillräcklig och hemställer ”att ytterligare vattennivåhöjningar bör övervägas om sjön växer igen snabbare än vad som förutsätts i propositionen”. Jordbruksutskottet (betänkande 1988-11-24, 1988/89:JoU5) ”vill med anledning av detta yrkande framhålla att den dammbyggnad som enligt naturvårdsverkets förslag skall byggas i Flian vid sjöns utlopp avses dimensionerad för ett vattenstånd som är betydligt högre än det planerade.” Det erinras därvid om att vattendomstolen enligt vattenlagen får ompröva villkoren för ett tillstånd, efter en tid som domstolen bestämmer; ”minst tio år och högst trettio år från det tillståndsdomen vinner laga kraft. Omprövning för att tillgodose sådana allmänna intressen som berörs av väsentliga ändringar i vattenförhållandena får dock ske redan före utgången av den bestämda tiden” (gällande vattenlag 15:3). Utskottet finner inte skäl att återkalla tidigare ingiven ansökan till vattendomstolen.

Jan Fransson (s) erinrar i riksdagsdebatten 1988-12-07 om att en socialdemokratisk partimotion våren 1977 krävt fullständig restaurering av Hornborgasjön, detta föranlett av planer på en Tvärvall. ”Jordbruksintressena försvarades vid denna tidpunkt med ganska stor hetta. Riksdagen biföll den socialdemokratiska partimotionen. För övrigt var denna den enda som bifölls under den socialdemokratiska oppositionstiden. Riksdagen bekräftade också att den ursprungliga målsättningen då utredningsarbetet startade 1965 låg fast, dvs. återställande av sjön som fågelsjö och skapandet av en sjö som skulle kunna leva vidare av egen kraft”.

Ivar Virgin (m) ser begäran i motionen Jo70 om att förslaget med en andra vattenståndshöjning enligt ett enigt utskott ”får ligga kvar hos vattendomstolen, som ett sätt att markera att ytterligare höjningar kan komma att bli nödvändiga. ... Hur en ytterligare höjning skall gå till och vilka skyddsåtgärder och kompletterande inköp som då erfordras bör enligt min mening redan nu planeras. ... I ett företag av denna karaktär måste sjöns fortbestånd garanteras för en längre tid än flera generationer.”

Roy Ottosson (mp) refererar till miljöpartiets motion med ”förslag om att en omprövning skall göras om tio år för att se om det skett en begynnande igenväxning. Om det har skett måste nivån höjas ytterligare. Miljöpartiet har fått stöd för dessa tankar i utskottet, och skrivningen i betänkandet innebär att vi i själva verket har fått igenom vårt krav på denna punkt. Dammen som byggs vid utloppet i Flian görs så stor att nivån kan höjas ytterligare om det skulle behövas”.

Lars Ernestam (fp) upplyser om att ”Naturvårdsverkets generaldirektör har vid en utfrågning i jordbruksutskottet sagt att om detta inte är tillräckligt, så finns det möjligheter att gå längre”. Sten Svensson (m) finner det tillfredsställande att ett enigt jordbruksutskott kunnat samlas kring de uttalanden och tillkännagivanden till regeringen som görs i betänkandet. ”Det är tillfredsställande därför att riksdagen därmed bevarar en handlingsfrihet vad gäller frågan om ytterligare vattenståndshöjningar. ... Jag konstaterar också att statens naturvårdsverk i sitt förslag har inkluderat en fördämning vid Hornborgasjöns utlopp som gör det möjligt att höja sjön ytterligare i framtiden. Jag ser det som mycket framsynt att verket redan har köpt upp drygt 40 % av markarealerna runt sjön - marker som berörs av vattenståndshöjningar och speciellt då en större höjning”.

Miljödepartementet förklarar 1990-09-06 att Hornborgasjöns restaurering II får komma till stånd. ”En av förutsättningarna för att bibehålla Hornborgasjön som en god fågelsjö är att strandängarna i görligaste mån inte torrläggs helt. ... Regeringen erinrar ... om uppdraget till lantbruksstyrelsen den 16 september 1982 att medverka till att ersättningsmark kan erbjudas de jordbruksföretag som drabbas av mera betydande skador av restaureringen”. Departementet meddelar vidare att ”Det skall ankomma på statens naturvårdsverk att besluta om återkallelse av ansökningen om Hornborgasjöns restaurering I, vattendomstolens mål VA 10/81”. Naturvårdsverket erhåller 1992-04-08 vattendomstolens tillstånd enligt vattenlagen att höja och reglera vattenståndet i Hornborgasjön.

Förarbeten och vattenståndshöjning. Några exemplifierande jämförelser mellan Plan/73 och Plan/85-86.

Metodiken för återställande av bottnar utarbetades 1970-72 och anvisades i Plan/73. De 30-40 cm tjocka stubbmattorna av bladvass skars av på sådant sätt att gyttjebotten blev frilagd utan omrörning. Detta arbetsmoment skulle på koncentrerat sätt genomföras omedelbart före vattenståndshöjning. Ju fler planer som presenterades och ju längre beslutet om restaurering dröjde, desto mer angeläget blev det, ekologiskt och ekonomiskt, att införa ett moratorium, ett stillestånd i förarbetena för att inte äventyra bottnarnas ekologiska kvalitet. Trots detta laborerades emellertid med diverse metoder, sämst då snabbroterande rotavator med triangulära slåtterknivblad användes i områden med växande vass. Färskt växtmaterial har då inmängts i ett omblandat gyttjeskikt med en mäktighet av ett par decimeter. Målsättningen vid korrekt förbehandling med amfibie- och pontonmaskiner enligt det i Plan/73 givna receptet är att dels eliminera bladvassen, dels återställa en konsoliderad gyttjabotten med minimerad syretäring. 

Enligt Plan/73 skulle höjning ske i två steg, först med 1 m och 5-10 år senare med ytterligare 0,5 m. Därigenom skulle den skadade strandzonen på kraftfullt och naturligt sätt återställas inom exponerade avsnitt. Med tillämpning av Plan/85-86 påbörjades 1992 en höjning, i princip 20 cm per år t.o.m. 1995, utan restaurerande effekt. 

Enligt Plan/73 skulle vidare vårdat fiske bedrivas i den restaurerade sjön, med fiskevårdsområde som förutsättning. Fiskerimyndigheten rekommenderade ål som mest fördelaktig art för insättning och fångst. Efter den reducerade höjningen utgör gädda och abborre huvudobjekt för fångst. Fiskevårdsområde ännu (1999) inte tillskapat.

Den för sjö/våtmarksekosystemets utveckling helt avgörande skillnaden mellan Plan/73 och Plan/85-86 är vattendjupförhållandena. I argumenteringen för Plan/85-86 framfördes som bärande skäl att ’ny kunskap’, som tillkommit under de allra senaste åren, visar att det lägre vattenståndet bl.a. ger större arealer grunt vatten. Detta skulle vara förmånligare för säkerställandet av ett rikt fågelliv. Hornborgasjöbäckenet har emellertid en sådan topografi, att högre vattenstånd, så nära den senaste naturliga strandlinjen som möjligt, ger betydligt större områden grunt vatten längs hela periferin, inklusive exempelvis Lerviken - och Hornborgamadområdena. Dessutom, enligt den överordnade naturvårdsmålsättningen ökar med högre vattenstånd den miljömässiga diversiteten och därmed betingelserna för biologisk mångfald.

Hornborgasjön efter Plan/85-86. Ett exempel på ekosystemfunktion.

Ett väl fungerande ekosystem utmärks av balans mellan produktion och nedbrytning av organisk substans, dvs. minimering av mängden restprodukter. Obalanserade system kännetecknas av anrikning av restprodukter, sediment, som vanligen leder till syrebrist utgående från bottnen. Gyttjebottnar bevuxna av övervattensväxter kan ventileras genom den gastransport som sker via blad, växande och döda strån, rotstammar och rötter. Detta innebär gasutbyte, bl.a. tillförsel av syre till bottnen. Kring rotstammar och rötter av levande bladvass finns därför under sommaren en oxiderad zon, även i starkt syretärande gyttja. Allmänt gäller att ju grundare en sjö är, desto större inflytande har bottnen på ekosystemets hushållning och omsättning av ämnen. I Hornborgasjön dröjer det något eller några årtionden innan igenväxning, den obligatoriska effekten av lågt vattenstånd, blir fullt uppenbar för envar. Det är emellertid av intresse att redan nu lägga märke till vissa grundläggande processer i det tillskapade ekosystemets funktion, speciellt den roll ämnesomsättningen i det öppna vattenområdets botten spelar för tillståndet i systemet som helhet. Eftersom återställandet av de skadade bottnarna var en huvudingrediens i Plan/73, lades speciellt stor vikt vid noggrannheten i detta ekokirurgiska ingrepp.

Efter första höjningen 1992 har fr.o.m sommaren 1994 det från sjön avrinnande vattnet periodvis visat mycket låga syrehalter och på karaktäristiskt sätt växlade ekosystemet mellan funktion som fälla och källa för fosfor. Kosmetiska åtgärder vidtogs i form av bl.a. luftning med kompressor och syresättningstrappa i avflödet (Lundgren 1997). SMHI (1995) föreslog till och med byggandet av ett intagstorn för vatten ute i Storeklaren. Därifrån skulle en ledning med en diameter av 1,4-1,5 m leda vattnet direkt till avflödet Flian.

Efter överdämning av områden rika på lätt nedbrytbart organiskt material finns alltid risk för labila syrekoncentrationer. Samtidigt erhålls en mer eller mindre utpräglad överdämningseffekt, som kan innebära att från bottnen urlakade växtnäringsämnen förorsakar förhöjd primärproduktion (plankton, undervattensväxter). Under vegetationsperioden kan växternas syreproduktion kompensera syretäringen, men risk finnas för både dygns- och säsongmässig syrebrist. Förloppet i de obalanserade processerna skall förutses. För SNV:s Plan/85-86 saknas emellertid miljökonsekvensbeskrivning.

Som redan nämnts lades i Plan/73 stor vikt vid att de skadade bottnarna skulle behandlas på sådant sätt, att konsoliderad gyttja utan inmängning av syretärande material blev frilagd före höjning. Den under 1980-talet och fram till iscensättandet av Plan/85-86 i SNV:s regi genomförda bottenbearbetningen uppfyllde inte detta krav. Risk finns således för att bottnarna kommer att vara syretärande och att detta medför dygnsvariationer och periodvis allmänt låga syrekoncentrationer i den ringa vattenvolymen ovan bottnen.

För att kontrollera bottnarnas tillstånd och ämnesomsättning gjordes 1998-99 undersökningar längs en öst-västlig transekt i höjd med Ytterberg (S. Fleischer, opubl.). Bottnen består av dels stubbmatta av bladvass (pontonburen rotorkultivator har uppenbarligen inte använts), dels lös grovdetritus. Båda bottentyperna visar synnerligen stark utvecklingen av gas; till 72-89 % metan, sumpgas fig 3.

Även i balanserade sjöekosystem bildas metan vid ämnesomsättningen i sedimentet. Produktionen är emellertid låg och i det ovanstående vattnet utnyttjar metanoxiderande bakterier metanets energiinnehåll för uppbyggnad av eget organiskt material, med koldioxid och vatten som restprodukter. Koldioxiden ingår naturligt i bl.a. lokala ekosystems ämneskretslopp. De här aktuella gasproven togs i den av vatten från Hornborgaån starkast genomrunna delen av sjön, d.v.s. där tillrinnande vatten med såväl höga syrehalter som höga koncentrationer av nitrat ständigt översköljer bottnen. I ekosystemets ämnesomsättning fungerar nitrat som både näringsämne och oxidationsmedel. Trots dessa goda förutsättningar är bottnen inte frisk; dess svårartade syretäring förorsakar periodisk sjösjuka, svårast under lågvattenperioder. Vid gasbubblingen från bottnen berikas sjövattnet dessutom med växtnäring, som rycks med från de stora ämnesförråden i sedimentet.

Icke restaurerade bottnar av stubbmattor och grovdetritus med högproduktion av metan utgör en extra belastning för ett redan högbelastat system. Vid restaurering av bottenskadade sjöar är det viktigt att dels före vattenståndshöjning minimera betingelserna för produktion av syretärande metan, dels säkerställa ett vattendjup som möjliggör metanoxidation. Metan tillhör växthusgaserna och betingelser för dess produktion skall inte onödigtvis tillskapas.

Några orsaker till Hornborgasjöns ofullständiga restaurering

I en intervju i Svenska Dagbladet 1991-01-20 svarar SNV:s avgående chef, Valfrid Paulsson, på frågan om vad verket under hans tid hade kunnat göra bättre: ”Jo, höjningen av Hornborgasjön har varit ett ärende hela min tid och först nu drar vi igång. Vi borde ha lämnat ifrån oss frågan, för vi klarade inte av den”.

Direktiven om Hornborgasjöns restaurering var klart formulerade. Plan/73 följde dem och byggde på de inledningsvis nämnda argumenten för att på hållbart sätt lösa det tillskapade komplexet av problem. I planen för den ekologiska omgestaltningen var riktlinjerna entydiga, de ekotekniska metoderna utarbetade och recepten givna. Det var därför korrekt att inleda del 2 i SNV:s utredning (SNV Pm280) med orden ”Från limnologisk synpunkt är ett återställande under 1970-talet av Hornborgasjön ett enkelt företag” (Björk 1972).

I framgångsrika restaureringsprojekt är ekologisk helhetssyn i tid och rum liksom praktisk erfarenhet av ekosystemfunktion självfallet tvingande nödvändigheter, konsekvent hävdande av ekologiska principer för att nå målet ett måste och förmåga till helöppet samarbete ett karakteristikum. Den Tjänstegrupp, som tillsattes av SNV för att genomföra Hornborgasjöprojektet saknade bl.a. erfarenhet av att styra ekosystem. Ingen av dem kände området, minst av allt från den tid då sänkningsskadorna var fullt utbildade; sjön var 1973 helt annorlunda än 1967.

Den för invallning undfallande planeringen ges klart underbetyg. Hade de för projektet som helhet ledande naturvårdsargumenten med kompetens hävdats, oberoende av marknoteringars och väderleksförhållandens tillfällighetsvariationer, skulle orealistiska krav på torvjordsinvallning överhuvud taget inte ha accepterats. De skulle ha avfärdats på samma sätt som idéerna om Tvärvallen och Ytterbergsinvallningen eliminerades. 

Det långdragna laborerandet med maskiner och körande i sjön var inte bara onödigt utan blev genom metodändringar och andra avvikelser från Plan/73 skadligt för sjöns ekosystemfunktion. De ekotekniska insatserna skulle på fackmässigt och koncentrerat sätt ha genomförts omedelbart före vattenståndshöjning.

Argumenteringen för reducerad vattenståndshöjning var inte endast ytlig utan ekologiskt fel. Den utgick från föreställningen att det grunda, näringsrika sjö/våtmarkskomplexet skulle ingå i ett närmast statiskt tillstånd. Mobiliseringen av föreningar för naturintressenter beredde vägen för politiskt beslut att reducera höjningen. Konfrontationen med den vetenskapliga naturvården gjordes total. Plan/85-86 blev inte föremål för opartisk analys i en miljökonsekvensbeskrivning, minst av allt ställdes prognoser för grundläggande drag i våtmarkskomplexets ekologiska funktion.

Hornborgasjöns fullständiga restaurering

När invallningsplanerna äntligen fått realistisk omfattning - till och med reducerats något i förhållande till Plan/73 - ligger vägen öppen för att inom det sjöområde, som markeras av den senaste naturliga strandlinjen, verkligen höja vattnet enligt ursprungsplanen. Därmed återställs på hållbart sätt mycket av den variationsrikedom i miljön, som återger området den primärt eftersträvade biologiska mångfalden, inklusive fågellivet. Då skall också från början rejäla besked lämnas till berörda markägare, som fått överta delar av sjöområdet, om kompensation i form av antingen ersättningsmark eller pengar. Tiden är dessutom nu mogen att anlägga helhetssyn på tillrinningsområdet som ekologiskt funktionell enhet och berika det genom att återställa våtmarker som buffertbäcken för flöden av både vatten och växtnäringsämnen. Därigenom berikas landskapets biologisk mångfald och Hornborgasjön, restvattnet i regionen, normaliseras ytterligare till långt liv. 

År 1886 grundades Svenska mosskulturföreningen, under 1900-talet med Hugo Osvald som mångårig föreståndare (jfr Kap 9 i Hornborgasjöns Krönika). Dess uppgift var att verka för odling av mossar och andra sanka marker. Entusiasmen över odlingsresultat på dränerade myrar och i sänkta sjöar avspeglas i föreningens tidskrift. Redan i augusti 1889 ordnades ”exkursion till mossodlingarna vid Hornborgasjöns vestra stränder”, med färd från Rantens järnvägsstation i ”omkring sextio särskilda vagnar” (Kylberg 1889). Under de följande årtiondena närmade sig emellertid torvjordsodlingarnas markyta alltmer grundvattennivån, föreningens tidskriftsårgångar blev tunnare och 1939 upphörde sällskapet som självständig förening. Utvecklingen i ett alltför grunt, produktivt, ackumulerande och dessutom svårt sänkningsskadat sjöbäcken företer många inverterade likheter med det mönster Svenska mosskulturföreningen under sin 50-åriga tillvaro efter hand fann karakteristiskt för torrlagda torvmarker.
Sven Björk


Litteraturförteckning

Officiella handlingar identifieras i texten genom institution/person, diarienummer och datum.

Berggren, H. 1970. Bottenfaunan i Hornborgasjön. - Manuskript. Limnologiska institutionen. Lund.
Berzins, B. 1972. Perifyton och mikrobentos i Hornborgasjön. - Manuskript. Limnologiska institutionen. Lund.
Björk, S. 1962. Limnologiska undersökningar i Algutsboda-området. - Algutsbodaboken. Nybro.

  • - 1968. Statens naturvårdsverks utredning beträffande Hornborgasjöns framtid. Redogörelse för genomförda, pågående och planerade limnologiska undersökningar. Rapport 1. - SNV och Limnologiska institutionen. Lund.
  • - 1969. Statens naturvårdsverks utredning beträffande Hornborgasjöns framtid. Undersökningar beträffande vass- och buskröjning. (Försöksverksamheten 1968 samt arbetsplan för 1969.) - SNV och Limnologiska institutionen. Lund.
  • - 1972. Statens naturvårdsverks utredning beträffande Hornborgasjöns framtid. Den limnologiska delutredningen. - SNV PM 280 del 2. (Andra upplagan 1978.)
  • - 1975. Utlåtande över ”Hornborgasjöutredningen - Kompletterande utredning angående ändrade kostnadslägen mm” av A Andersson Ingenjörsbyrå AB. - Utlåtande på uppdrag av SNV.
  • - 1981. Plan för återstående limnologiskt/ornitologiskt betingade åtgärder i Hornborgasjön inför dess slutgiltiga restaurering. - Plan utarbetad på uppdrag av SNV.
  • - 1983. Limnologiska synpunkter på förslag från Statens naturvårdsverk att halvera den för Hornborgasjön enligt 1972 års restaureringsplan anvisade vattenstånds- höjningen. - Skrivelse till SNV 1983-01-15.
  • - 1985. Utredningen om Hornborgasjöns framtid fyller 20. - Skaraborgsnatur 22.
    Björk, S. & Granéli, W. 1978. Energivass. - Limnologiska institutionen. Lund. Projekt NE 3065 181.

Dickson, W. 1985. Kostnader på kalkprodukter och på kalkslam från Hornborgasjön. - SNV, Forsknings- och utvecklingsavdelningen, Miljökontrollenheten 1985-06-12.
Finlayson, M. 1991. Wetland management and restoration workshop: Summary. - Naturvårdsverket Förlag. Rapport 3992.
Hertzman, T. & Pehrsson, O. 1984. Skötsel av våtmarker - en studieresa till USA. - SNV PM 1903. 
Kolthoff, G. 1893. Minnen från mina vandringar i naturen. - Stockholm. (Andra upplagan 1913.)
- 1894. En sommarnatt på Hornborgasjön - Svenska Jägareförbundets Nya tidskrift 32.
- 1896. Vårt villebråd beskrifvet af jägare och fackmän. - Stockholm.
Kylberg, W. (red.) 1889. Svenska Mosskulturföreningens sommarsammanträde i Skaraborgs län den 1 och 2 augusti 1889. Exkursionen. - Svenska Mosskulturföreningens tidskrift 5.
Lindegren, E. 1905. Beskrivning av Hornborgasjöns naturförhållanden och fanerogamvegetation. - Handskriven rapport till Kungl. Vetenskapsakademien.
Lundgren, P. 1997. Hornborgasjöns restaurering och reglering - nedströmseffekter i Flian. LRF Juridiska byrån AB, Växjö, 97-017.
Naturvårdsverket. 1997. Hornborgasjön från vasshav till fågelrike. - Naturvårdsverket Förlag. Rapport 4694.
Runnérus, A. 1981. Storskalig test av vasskördemaskin. - NE/SBT/81/45.
SMHI. 1995. Hydrologisk utredning om syrgasbrist i avrinnande vatten från Hornborgasjön. - SMHI Miljö-Energi. Norrköping.
SNV. 1973. Hornborgasjöutredningen. Del 1. Sammanfattning (förf. L. Vilborg) - SNV PM 280.
Swanberg, P. O. 1959 a. Hornborgasjön som fågelsjö. - Från Falbygd till Vänerkust. Lidköping.
- 1959 b. Hornborgasjöns sänkningar. - Från Falbygd till Vänerkust. Lidköping.
- 1963. PM angående behovet av utredningar rörande Hornborgasjön erforderliga för en varaktig plan angående sjöns förvaltning. - Bil. 1 i Hemställan till Konungen om förutsättningslös utredning om huru Hornborgasjön i framtiden bör förvaltas.
- 1968. Hornborgasjön och människan. - Falbygden 22. Falköping.
- 1971. Hornborgasjön. - Boken om Gudhem. Falköping.
- 1972. Hornborgasjön som fågelsjö. Ornitologisk undersökning i Statens naturvårdsverks utredning om sjöns framtid. - SNV PM 280 del 2. (Andra upplagan 1978.)
- 1975. Hornborgasjön. Kommentarer, 7 december 1975, till Arne Anderssons ingenjörsbyrås kompletterande utredning av 10 november 1975. - Utlåtande på uppdrag av SNV.
- 1980 a. Metodik i den ornitologiska inventeringen av Hornborgasjön 1969-1971. - Vår Fågelvärld 39.
- 1980 b. Skrivelse 1980-02-12 angående Ytterbergsområdet till Statens naturvårdsverks arbetsgrupp för Hornborgasjön.
- 1982. Skrivelse 1982-04-21 till Lantbruksstyrelsen angående Ytterbergsområdet.
Söderberg, R. 1907. Hornborgasjöns fågellif. - Arkiv för zoologi 4:1.
- 1932. Hornborgasjön och dess fornsjöområde. - Stockholm.
- 1947. Hornborgasjöns öden som fågelsjö. - Stockholm.
- 1951. Hornborgasjön genom tiderna. - Natur i Västergötland. Stockholm.

Skaffa dig boken om Sjön som Bjerka Härlunda Hembygdsförening gett ut.  

Sidan uppdaterades januari 2013
Boken "Överkörd Natur" finns på varje välsorterat Bibliotek.
[ Innehåll ]
Uppåt ] Plan/1973 ] Musikteatern Trätornas Träsk ] 1980 Sista sänkningen ] [ Vitboken om Hornborgasjöns Restaurering ]
[underordnad sida ] Uppåt ]