Överkörd Natur

Ett porträtt av Linnés lärjunge

Sven Björk

[ Innehåll ]
Uppåt ]

 

 
 
Sveriges första miljöreporter Barbro Soller har vänligen låtit oss ta del av en artikel, som hon skrev efter ett besök i Himalaya med Sven Björks team.

Vattendoktorn

Han tar på sig vadarkostymen och promenerar som en trana rakt ut i sjön. Mitt i vassen trycker han ner sin trollstav tills den bottnar i gyttjan. När han lyfter staven kan han avläsa seklers s.k. kulturavlagringar och konstatera: ”Ja, här behövs en transfusion. En höjning av vattennivån med 30 centimeter kan räcka”. Ett budskap som andäktigt anammas av gästande lärjungar från Kina, USA och Tyskland, medan staven med sedimenthistoria får vandra laget runt. Den Store Vise, vattendoktorn Sven Björk, tar prover och berättar, och vad han säger, det är sanningen och ingenting annat. Ibland illa hörd, men ofta också trösterik, för visst är det hemskt att höra att kommunens lilla badsjö plötsligt blivit fem tusen år äldre och ligger i själatåget. Men lika trevligt är det ju att få veta att den kan opereras och bli frisk igen.

En bild från Hornborgasjön som kollegan Fleischer tog 1967 från den så kallade Vallsjön. Sven håller ett knippe Kransalger Chara tomentosa i ett stadigt grepp.

Sven Björk, professor i sötvattenslära, eller limnologi som det heter på fackspråk, är pionjär både i Sverige och världen när det gäller att rädda och restaurera förstörda sjöar och våtmarker. Men han är mera berömd i världen än i Sverige. Han har gjort sig känd som en framstående vattenkirurg, som opererat, lagat och gett livet tillbaka till patienter över hela världen. Med en envishet som gränsar till mani genomför han också till punkt och pricka precis det som han har åtagit sig. Och sen skriver han en slutrapport.

Oftast arbetar han i låglänta inlandsvatten eller kustnära områden, men det stora äventyret utspelade sig på Himalayas sluttningar, där Gula floden rinner upp och vattnar ett av världens största torvområden. Där, på nästan 4 000 meters höjd, har Sven och hans team försökt lära kineserna att bryta torv utan att det ser ut som om kriget hade gått fram och utan att skada den kultur, som tibetanerna byggt upp långt innan kineserna kom på idén att ockupera deras land.

Han kallar sig för limnologisk hantverkare, och det var för detta hantverk han nyligen belönades med Bruno H Schubert-priset på 40,000 D-mark. Det är Tysklands största miljöpris, instiftat 1983. Det första tilldelades havsforskaren Jacques Yves Cousteau, som gjort succé med sina undervattensfilmer i TV.

Sven Erik Johannes Nilsson Björk

föddes 1927 i en lagun i Västblekinge, där bladvassen bildade skogar och spovar och vipor var lika vanliga som kråkor. Fadern, Jöns Nilsson Björk, var kyrkoherde i Gammalstorps och Ysane församlingar, och prästgården låg på en liten ö i lagunen. I detta vattenrike traskade Sven till byskolan, alltmedan marken sjönk under hans fötter. Lagunen hade utsatts för torrläggning. Skolvägen sjönk ungefär lika mycket som Sven växte, och prästgården sprack. En hisnande upplevelse, som ledde käpprakt in i biologin.

Sven tog itu med att ringmärka spovar och vipor och beskrev i enskilt arbete växtligheten och arternas mångfald i Orlundsåarnas nedre delar. I lagunen och längs åarna växte också något som vid den tiden var ovanligt i svenska våtmarker, nämligen bladvass - Phragmites communis. Ett fynd som för Sven blev något av en parhäst i livet.

Han hade inte väl satt in stövlarna på limnologiska institutionen i Lund förrän han drevs ut i nya vassar. Uppdraget gällde hälsotillståndet i sjöarna och vattendragen i Sydostsverige, och Sven rörde sig i vattenklosetternas och cellulosaindustriernas förlovade land. Resultatet av studien blev närmast en chock.
I Småland hade man sedan mitten av 1800-talet sänkt nästan varenda sjö för att vinna odlingsmark och hejda utvandringen till Amerika. Men de grunda sjöarna förorenades snabbt. De hade förvandlats till recipienter som det så vackert heter.
De kvävdes av avloppsvatten med folkskit som blandades med floder av syreslukande fibrer från pappersbruken. Och Sven tog lärdom av detta:
- Sjöarna är utmärkta skvallerspeglar. Där kan man avläsa vad som händer i omlandet. Där märks försurningen först. Där anrikas nedfallet från atombombsprov och kärnkraftshaverier och där hamnar fisken på svarta listan. Den nya karaktärsväxten i miljöförstöringens spår, det var bladvass. Än idag en symbol för övergödda vatten och nu på vandring ända ut längs kusterna. Det var som bäddat för en avhandling om denna växt, och det blev det; en tjock grundlig avhandling i klassisk stil med titeln "Investigations of Phragmites communis”. Den spikades 1967 på Lunds universitet. Spikarna kostade två kronor styck hos vaktmästaren.

Sven Björk var på väg att skaffa sig en alldeles egen nisch med bladvass och förstörda sjöar som specialitet. Och vid Lunds universitet hade han de bästa möjligheterna att utvidga den. Där inrättades 1929 världens första professur i limnologi. Einar Naumann fick tjänsten av en regering som särskilt betonade ämnets samhällsnytta. Sven Thunmark, som blev Svens läromästare, inledde den ojämna kampen för vattenvård och mötte i början mest oförståelse. Men paratyfusepidemin 1953 gav lite draghjälp. Det var här i den klassiska limnologins urcell som Sven började etablera sig som vattendoktor i Sverige och världen ... Och nu inleddes också ett livslångt samarbete med skåningen Gösta Larsson, som utvandrat till Hammel på Jylland och byggt en maskinfirma med ovanliga vattenfarkoster som specialitet.

Första utlandsjobbet gällde bladvass i Irak. Sven utarbetade ett förslag om hur vassen skulle skördas för att kunna matas in som råvara i ett pappersbruk som svenskarna byggde just där Eufrat och Tigris rinner ut i Persiska viken. Det var i det området där träskaraberna bor och bygger både hus och moskéer av bladvass, som är grov som bambu och växer sig fem-sex meter hög. Hit sändes med Gösta Larssons försorg ett skepp fyllt med amfibiegående skördemaskiner, som skar vass åt fabriken ända tills det s.k. heliga kriget bröt ut mellan Iran och Irak.

Men det stora paradnumret blev räddningen av Trummen i Växjö. Den hade sedan länge betecknats som ett skräckexempel på förstörda sjöar. Varje sommar studerades den av lundalimnologerna, som bara kunde konstatera att nu hade det blivit ännu värre. Men Sven Björk orkade slutligen inte med att bara se hur det gick åt helvete. Han beslöt sig för att bota Trummen.

Tillsammans med kvartärgeologen Gunnar Digerfeldt började han gräva sig ner i sjöns sjukdomshistoria. De fann att sjön i sin ungdom varit åtta meter djup. Nu var den som bäst två meter. Fram till 1921 hade den åldrats på ett någorlunda naturligt sätt och var så frisk att vattnet kunde användas som dricksvatten. Sen kvävdes den av avloppsvatten. När avloppen stängdes 1959 fortsatte den att göda sig själv.
Och Svens diagnos: ”Åderförkalkning på grund av övergödning”.
I det räddningsförslag som sändes till Växjö kommun utlovades en badsjö, och detta mitt i stan där den nya universitetsfilialen skulle byggas. Det blev napp direkt. Pengar skakades fram från olika håll och efter ett par års undersökningar bekräftades diagnosen.
De svåraste symtomen var andningssvårigheter och rubbningar i ämnesomsättningen. Ett kirurgiskt ingrepp var alldeles nödvändigt, säger Sven. Med Projekt Trummen formades för första gången det "läkarlag" som, sedan med lite varierande sammansättning skulle följa Sven på räddningsäventyren världen runt. Ett 20-tal experter deltog. De undersökte vattnet och sedimenten kemiskt, studerade växtplankton, djurplankton, bottenfaunan, fisken, storväxter, småväxter, växter som växer på andra växter etcetera, vilket allt visar hur komplicerad limnologin är som vetenskap. Sjön är som ett hushåll, ett ekosystem där alla delar är beroende av varandra för att kunna fungera normalt. Det specialbyggda sugmudderverket ”Storslam” pumpade upp 400 tusen kubikmeter gyttja och 200 000 kubikmeter vatten. Med hjälp av aluminiumsulfat, som plockar upp närande fosfater och partiklar, dialyserades vattnet och leddes i renat skick tillbaka till sjön. Genom den här dialysen blev Trummen 3,000 år yngre. Föryngringen av Trummen har gått till historien som det klassiska exemplet på restaurering av sjöar som åldrats i förtid. Det citeras i alla limnologiska läroböcker av rang, och när Sven dök upp i Kina poppade det upp i en tvåspaltare i Folkets Dagblad.

Mild och blid

För Sven Björk blev det entrébiljetten till den ledigförklarade professuren i limnologi vid Lunds universitet - och till världen. Sven Björk är en av de stilla på jorden. Mild och blid är hans uppsyn. Och någon högfärdsblåsa är han inte. Ofta verkar han utklädd som om han pusslat ihop det som hängde just framför näsan. Och föga anar man att en äventyrare slumrar i hans bröst, beredd att när som helst väckas upp. ”Läkarvård, humanitära aktioner och miljövård kan och ska bedrivas överallt i världen och under alla sorters regimer.” Det är det motto som styr honom.

Och det som styr Projekten?

Ja, det är alltid vattnets värde, säger Sven. I Sverige har vi så många sjöar och floder att vi inte förstår att värdesätta dem. Fast i Växjö förstod man ju.
Och i Tunis i Tunisien förstod man också att en stinkande lagun mitt i staden inte var någon turistattraktion. Den hade vissa likheter med de grunda småländska sjöarna: Den var grund, övergödd, igenvuxen och döda fiskar flöt omkring. Men där fanns ingen vass utan i stället jättealgen, havssallad, som kvävde sjön och åt sig in i motorerna och stoppade båttrafiken.

Nytt recept

Sven fick skriva ut ett nytt recept, och när han och hans läkarlag huserat där ett tag började marken stiga i värde. En ny farkost från det Larssonska stallet i Danmark gick holmgång med jättealgerna, nya dialysmaskiner rensade vattnet och sjön fick nya "lungor" med Medelhavsvatten som strömmade in och ut via slussar. Sjön kunde andas ut. En saudier som köpte mark längs stranden strax före restaureringen kunde nu sälja den för det tiodubbla priset.

Sven Björk är närmast forskningsresande, som drar ut på expeditioner i gammal klassisk stil. Liksom Sven Hedin är han bra på att fiska upp sponsorer, fast egentligen bättre. Det är nämligen för det mesta sponsorerna som raggar upp Sven, oftast via biståndsorgan som Världsbanken, Världshälsoorganisationen, SIDA eller vår tekniska biståndsenhet BITS. Ibland tillskjuter de någon lämplig summa.

Så flög Sven iväg med tolv experter från Lund till träskmarkerna längs Jamaicas kuster. Det var The Petroleum Corporation of Jamaica som i oljekrisens skugga ville veta om man kunde bryta torv på ett miljömässigt försvarbart sätt. Att expeditionen skulle hamna mitt i den västindiska knarktrafiken var det ingen som hade förutsett. I samma kanaler som forskarna trafikerade med sina mystiska maskiner kraschlandade smugglarna med cannabis. De kunde inte skilja på landningsplatserna och kanalernas blanka vatten.

Det var störande konstaterar Sven. Men vi kunde slutföra arbetet. Forskare som tränger in i djunglerna brukar efterlämna gravkors och de som framgångsrikt bestiger Himalaya sätter ut flaggor. Sven Björk sätter sina spår med höjda markvärden, efterlämnande farkoster eller som i Jamaica med en nationalpark: Royal Palm Forest inrättades i våtmarkerna på hans förslag.

En amfibiegående farkost, formgiven för vasslåtter i Döda Sjön i Iran fick överges just som den skulle startas. Revolutionen bröt ut, shahen störtades och maskinen sattes in i det heliga kriget i stället. Märkligt äreminne.

Men det var på torvmyrarna uppe i Himalaya som Sven Björk reste sitt märkligaste äreminne. I den lilla staden Hongyuan i provinsen Sichuan byggde han och hans team världens första växthus med långsträckta glaslinser, där ljuset skall brytas i en linjeformad förlängd fokus.
Så utnyttjades maximalt det riktiga ljuset och solljuset i staden. Den ligger på Kairos breddgrad men genom sitt höjdläge på närmare 4,000 meters höjd är den ett köldhål, där folk tidigare aldrig sett en grönsak vintertid. Idén plockades upp vid vetenskapsakademin i Tjeckien, där Sven Björk just etablerat sig som vattendoktorn, på modet.

Sven har under sju års tid arbetat med att steg för steg förvandla ett gigantiskt svensk-kinesiskt energiprojekt till ett ekologiskt balansnummer byggt på forskning och beprövad teknik.
Ett par svenska tekniker hade skrivit kontrakt på att bygga två jättekraftverk baserade på torv som bränsle i Hongyuan området, men de hade aldrig varit där.
När Sven hade tagit över möttes han av en ny revolution. Det var 1989 då demokratirörelsen krossades på Den himmelska fridens torg i Beijing. Över en natt frös Sverige allt bistånd till Kina. Men snart kom en kontraorder: påbörjade projekt skulle fullföljas. Containern med den hittills mest sofistikerade trucken från Larssons på Jylland blev ett offer för beslutsvåndan, men efter tre resor genom Suezkanalen nådde den slutligen Shanghai och som genom ett under också Hongyuan, där den överlämnades i snöglopp till kineser i lackskor.

Lång väntelista.

Trucken är rustad för arbeten som det är svårt för människor att klara på 4 000 meters höjd, där det är glest mellan syremolekylerna. Det gäller t.ex. borrningar som ska visa exakt hur mycket torv det finns i området, skörd av grästorv och frön innan torv kan brytas och transplantation av de arter i floran som passar bäst i betesmarker för jakar. Området tillhör ju sedan ur minnes tid tibetanerna och jakarna som är deras kor.
Nu är slutrapporten skriven. Torven dög inte som bränsle i kraftverk, bara till husbehov. Askhalten var för hög. Som jord i växthus passade den perfekt. Det stora energiprojektet hade fött en köksväxtodling på sluttningen av världens tak.

Och Sven Björk kunde fortsätta sin bana som vattendoktor och operera sjöarna i Tjeckien och andra östeuroepiska länder. Nu alltmer lik en provinsialläkare med sin lilla väska. Utrustningen är bärbar och med modern data och laserteknik skär han bort det sjuka direkt. Operationer som i Trummen och andra sjöar tog år i anspråk kan nu genomföras på några månader. Men väntelistan är lång.

Barbro Soller har varit miljöreporter på SvT, läkartidningen och DN.

Sidan uppdaterades januari 2013
Boken "Överkörd Natur" finns på varje välsorterat Bibliotek.
[ Innehåll ]
Uppåt ]
[underordnad sida ] Uppåt ]